Turteatern håller en konsekvent linje i årets barnrepertoar. Det handlar om historiens slut, civilisationens sista utposter och existentiell science fiction i rymdmiljö. Publiken (från 7 år) till Den sista människan får ta plats på ett rymdskepp färdigt för avgång. Först måste vi bara kontrolleras, bara riktiga människor får gå ombord. Jorden har tagits över av robotar och de sista människorna lämnar den gamla planeten för att hitta en ny.

Det blinkar och piper i rymdskeppets monitorer. Ett plötsligt blixtnedslag på radarn. Det är nödsituation och skyddsläge anbefalls. Fientliga robotskepp attackerar och då kan slutet vara nära. Men hotet mot mänskligheten finns också på närmre håll. Erik Holmström som den elegant skarpsinnige professorn, som forskar i mänsklighet, ruvar på en hemsk insikt. En enkel skanning i säkerhetskontrollen har väckt den ruskiga misstanken: någon i personalstyrkan är en robot i mänsklig skepnad. Är det Marie Ahls kyligt effektiva kapten eller kanske Nils Polettis hunsade styrman, som lite feg, klantig och luddigt välvillig nog verkar rätt mänsklig på det hela taget.

Det är inte så lätt att hitta rätt metod för att kunna skilja på människa och robot. Man prövar genom fysisk kontakt i gamla ritualer som en hederlig kram och med en frågesport om mänskliga saker, som publiken glatt deltar i. Professorn är på sin vakt och lyssnar noga på språket och konstiga ord som man ska se upp med – nog låter finemang som en hemlig kod! Och hur är det med robotar – har de någon fantasi? Det krävs mod, list och mystiska apparater för att komma sanningen på spåren. Regissören Carina Ehrenholm och ensemblen bjuder på en spännande och dråplig historia, som är genomgående roligt spelad, på gränsen mellan katastrofrysare och fars.