Fjäriln vingad syns på Haga! Men det visar sig vara Gustav III som dansar på maskeradbalen, strax före det dödsbringande skottet. Teater i Haga ger Mordet på min pappa kungen, en nyskriven pjäs av Bobo Lundén, regisserad av författaren.

Slottsruinen är en underbar spelplats i försommargrönskan och premiären välsignas med vackert väder, men trots det känns speltiden på nästan tre timmar (inklusive publikinsläpp och paus) alldeles för lång. Kanske har man velat för mycket.

Det är en familjeföreställning (från 8 år) som svajar kraftigt mellan genrer och publiktilltal. Mordet på min pappa kungen kallas för thriller, men särskilt spännande är det aldrig, även om de sammansvurna gaddar ihop sig alltmer fram till det ödesdigra slutet.

Pjäsens huvudperson är inte kungen utan prins Gustav Adolf och det är ur hans perspektiv som historien berättas. Det är en god idé att skildra barnet som blir ensam i sin prinsroll och hur han formas av etikett, disciplin och sträng fostran. Lisa Östborn spelar den kärlekshungrande pojken som inte vill bli kung och som ständigt är rädd för att någon ska göra pappa illa.

Vuxenvärlden består av schabloner, karikatyrer och groteska figurer med en spelstil som blandar spex och yvigt lustspel med melodram, men som för ofta tippar över till rätt tramsig gustaviansk buskis. Dessutom har man ambitionen att ge en slags teatral historielektion samtidigt som man snabbskissar familjedramat med det egenartade äktenskapet mellan Gustav III och Sofia Magdalena och inflytandet av kungens dominanta mor. Lovisa Ulrika görs av Görel Crona till en genomgräslig häxa, som efter sin död idogt och skojfriskt spökar för den stackars lille prinsen.

Bobo Lundén har signerat teatralt effektiva och fantasifulla uppsättningar tidigare i Haga, men när han nu regisserar sin egen text skulle det behövts en dramaturg med hårda nypor.

Välsjungande vokaltrion Irmelin ger musikalisk skjuts genom en stor bukett sånger, mest Bellman och folkton. Klatschiga sidenkostymer i kungsblått och guld, gräsgrönt och brandgult, ger associationer till både 1700-tal och insekter; från hotfullt svartblänkande kackerlacka och kungamoderns giftspindel till hertig Carl som gräshoppa. Och teaterkungen som skimrande fjäril.