Ordet Eraritjaritjaka lär vara ett aboriginuttryck som betyder ”full av längtan efter något förlorat”. Sant eller ej – iscensättningen med detta namn är ett utsökt allkonstverk som kombinerar textfragment av den österrikiske Nobelpristagaren Elias Canetti med en konsert för stråkkvartett.
Bakom verket står den tyske teater- och musikmakaren Heiner Goebbels som skapat det för franskspråkiga, schweiziska Théâtre Vidy. Denna mellaneuropeiska korsbefruktning skapar en väg som vindlar till ett eget universum av musik och ord.
Det börjar med en stråkkvartett. När skådespelaren André Wilms så småningom träder in på scenen börjar han omedelbart tala om violoncellen som symbol för sin personliga klagan och musiken som fyller alla ord med nya betydelser och faror.
Genom hela föreställningen skapar musiken klangbotten och stämningar för allt som blir sagt och äger rum. Alla dessa toner skapar dessutom ett perspektiv och ett existentiellt rum – när Wilms ställer in ett litet hus på scenen beledsagas det av en inspelad ljudkakofoni som med sin intensitet för tankarna till födelse- och dödssituationer. En värld skapas, skrin från gaskamrarna, ett olidligt buller från själva varat.
Eraritjaritjaka är för den skull inte enbart ett högtidligt sorgedrama. Det är härligt att höra Canettis aforismer, lyriska absurditeter och romanutsnitt. Iscensättningen lyckas, oerhört skickligt, få med kontentan av det filosofiska verket Massa och makt där Canetti beskriver individen kontra massan fylld av djuriska instinkter. Här finns också kritik mot en modern kult av det utrerat personliga, med människor som ägnar sina liv åt att dyrka bilden av sig själva.
Själva ”handlingen” består av att skådespelaren ger sig av från scenen, tar en taxi – följd av en kamera – till ett hus någonstans på Östermalm och till sin lilla lägenhet där han lagar en omelett och skriver. Allt är fiffigt anpassat till stockholmska förhållanden.
Till sist – det kan sägas eftersom sista föreställningen redan är spelad – visar det sig att han hela tiden varit bakom den husfasad som stått på scenen. Goebbels leker kurragömma med publiken, lattjar med den teatrala posen och med det sätt på vilket människan verkar vilja ha en publik. Han påstår också något om hemmet som borg och fönstren som teaterscener.
Eraritjaritjaka är intelligent, välspelad, lättsinnig och högstämd om vartannat – och fylld av ord, musik och tankar om maktutövning. Insmugglad till Dramaten under kappan på Ingmar Bergman.
