Doktor Tyko Gabriel Glas, 33, är en man för alla åldrar. Tonåringen ser honom som idealist, en hövisk man som slåss för den rena kärleken mot det vidrigt, osmakligt fula. Den som läser romanen om igen, efter några decennier, börjar vända intresset inte mot vad han gör, utan vem han är: en nietzscheansk övermänniska med uppenbar sexualskräck.
Doktor Glas är en man som vill mäta sig med skapelsen. Han ska utföra den mest tabubelagda handling han kan tänka sig, att döda, för att - paradoxalt nog - äntligen själv få erfara livet.

Krister Henriksson spelar nu doktor Glas på Vasan under en kort period, för att sedan turnera landet runt. Scenbilden föreställer läkarmottagningen, ett stort, grått rum med ett skrivbord, handfat och en besöksstol, en kal miljö som mer och mer kommer att likna en fängelsecell. Under
vissa sekvenser färgas väggarna monokromt röda och blå - det är vackert och effektivt som en Robert Wilsonuppsättning.
Berättelsen är antytt flyttad från sekelskiftet till 1950-tal. Doktor Glas bär en brun, skrynklig kostym och rör sig stelt genom rummet. Helheten bär en stämning som från Kafka, ett stiliserat fallstudium av en livsoduglig man.
Krister Henriksson använder den bearbetning av romanen som Allan Edwall gjort för Teater Brunnsgatan Fyra och han betonar en svart humor, en tillspetsad ironi. Den som läser romanen skrattar inte - men det gör man på Vasan. Här spelas dramat om doktor Glas som en absurd skröna om alienation och beröringsrädsla.

Tyko Gabriel får här mer uttalat älska Helga Gregorius som är gift med en, enligt dem båda, vedervärdig präst. Glas vill hjälpa Helga till ett lyckligt liv som änka men när hon sedan blir förskjuten av älskaren Klas förmår han ändå inte att närma sig den han dyrkar.
Edwall/Henriksson hämtar inte sin läsart från den berömda passusen ”Man vill bli älskad, i
brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad”. Istället är det just oförmågan att väcka känslor som fokuseras och behovet av att skaka om en tillvaro utan liv med en handling så grandios och omoralisk att den kan skaka grundvalen för denna meningslöshet, skapa en existentiell berusning. Glas utmanar ju Gud genom tjänaren Gregorius.

Krister Henriksson är magnifik som doktor Glas. Han gör honom till en man som förpassat sig själv till isolering, till tragisk ensamhet. Han bokför sina tankar som en revisor men förmår inte känna. Henriksson subtiliserar all denna brist, alla dessa omvägar runt en faktisk kärna av äkta känslor med ryckig formalism.
Ångesten är upphöjd till torra dagboksanteckningar. Han kastar sig skickligt mellan olika röster: knarrar Gregorius, smeker fram Helga, låter Markel bli manligt fyrkantig. Glas själv är en rädd tveksamhet som ändå vågar sig på det mest förbjudna.
Henriksson fyller scenen med energi och återhållen panik fram till scenen vid
vattenbutiken och själva dådet, därefter faller temperaturen.
Det hela är dock oerhört skickligt gjort och ändå saknar jag en gestaltad sorg, en bit av den smärta som gömmer sig under den bruna, skrynkliga kostymen. Nu anar man lidandet som en vag skugga under alla orden och bakom den längtan efter vinter som Glas uttrycker allra sist: lukten av nyfallen snö som ska lindra plågan.