Thomas Mann skrev kortromanen Döden i Venedig på en gång som försynt bikt och en tragisk moralitet om en man som abstraherar och poetiserar sina begär. Stycket är otäckt modernt eftersom det beskriver en samhällsanda och tid som plötsligt blivit besatt av det unga.

Etienne Glaser iscensätter nu med hjälp av dramatikern Sisela Lindblom texten som radiodrama. Det är en unik och djärv tolkning som blandar hörspelsintentioner med en närmast brechtiansk vilja att kommentera och dekonstruera skeendet.

Till handlingen har duon lagt en kvartett personer som berättar men också kritiskt och illvilligt tar ställning till händelserna. Man hånar skildringen av författaren Gustav Aschenbach och repliker som ”skönhet är en form av det andliga” som man menar är en intellektuell överbyggnad på gubbsjuk kåthet.

Iscensättningen är fylld av miljö- och gatuljud samt bifigurer. Kvartetten bildar en form av mobb som rått och hatiskt tar ställning mot Aschenbach. Gruppen vrider och vänder på bevekelsegrunder men också på hur författaren börjar färga håret och ta rött på läpparna: han blir en förfalskning av sig själv, liksom tiden är det.

Horace Engdahl läser fram en Aschenbach som obekvämt skaver mot den kärlek som gör honom besatt, en kantig och tafatt man för vilken passionen är lika labyrintisk som staden Venedig själv. Glaser tar udden av den romantik som boken och filmen lägger över skeendet. Kvar står bara tragiken och domen från omgivningen. Iscensättningen är brokig och bråkig, intressant och obönhörlig.