Betyg: 5 av 6

”Det var som ett krig som utkämpades i fredstid i en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt” säger speakerrösten i inledningen till ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Jag känner mig träffad av de orden. Vi som inte var drabbade av aidskatastrofen upplevde den som något som hände andra, långt borta, så som katastrofer brukar göra. Hemskt, men vad kan man göra? Vi tittade bort.

Rasmus (Adam Pålsson) 
och Benjamin (Adam Lundgren) i tv-dramat Torka aldrig tårar utan handskar
 med manus av Jonas Gardell.
Det är lätt att titta bort även från de inledande bilderna av ”Torka aldrig tårar utan handskar” för de är hemska – en ung man täckt av förfärliga sår. Men gör inte det. För det var ju här det hände. Och äntligen berättas det av Jonas Gardell i sin fulla bredd.

I USA gestaltade dramatikern Tony Kushner aidskatastrofen i pjäsen ”Angels in America” redan 1991. I amerikansk film skildrades den i ”Philadelphia” 1993. Men i Sverige har aids nästan helt förbigåtts med tystnad i film och på teater. ”Angels i America” har spelats men främst har det handlat om att vara glad och gay som i ”La cage aux folles” på scenen eller ”Patrik 1,5” på film.

Här får vi följa Rasmus (Adam Pålsson) som växer upp i Koppom i Värmland, där han tidigt stöts ut som ”bögjävel” av skolkamraterna, något föräldrarna väljer att inte höra. De ser inte att deras egen son är den vita älg de förtrollas så av under sina skogsturer.

Rasmus tar tåget till friheten i Stockholm och alla de mytomspunna mötesplatserna, ”bögringen” vid Centralen, Klara ”Porra” Kyrkogata, Humlegården och inte minst Timmys gay club där killar dansar till ”This is my life”. Ett nattligt Stockholm fyllt av manlig längtan och åtrå kommer till liv. Äntligen kan Rasmus leva ut den sexualitet han hållit tillbaka så länge.

Den andre huvudpersonen är Benjamin (Adam Lundgren) som växer upp i en frireligiös familj tillhörande Jehovas vittnen i Stockholm. Under en dörrknackningsturné med Vakttornet möter han den snabbkäftade Paul (Simon J Berger). ”Du vet väl att du är homosexuell?” säger Paul lite en passant – och bitarna faller på plats för Benjamin. Han överger inte sin tro, däremot lämnar han församlingen. Paul blir den nya ”frälsaren” med sina apostlar samlade kring julbordet. Det är också hos Paul som Rasmus och Benjamin möts och den stora kärleken flammar upp. Som två unga och vackra gudar vandrar de hem hand i hand i snöfallet.

Men ormen lurar i paradiset. Precis när Rasmus och Benjamin börjar komma ut slår aids till – som ett välförtjänt straff från ovan tycker somliga. Den halvöppna dörren slås igen. Från någon förvandlas de återigen till ingen. Benjamins religiösa föräldrar suddar enkelt ut honom ur sina liv. Rasmus föräldrar, som ändå accepterar sin sons läggning, vill inget ha att göra med hans skamliga sjukdom som de kallar ”cancer”. Hans livspartner Benjamin blir en ickeperson. Vad skulle människorna i Koppom säga om han dök upp? Förnekandet blir dubbelt förödande. De dödas verkligt levda liv utplånas. De överlevande förpassas på nytt till skuggorna.

Adam Pålsson och Adam Lundgren är djupt gripande i rollerna som Rasmus respektive Benjamin. De lyckas förmedla både lycka och lidande, både eufori och dödsskräck, på ett sätt som träffar rakt i hjärtat.

Simon Kaijser har tidigare regisserat den fina tv-serien ”De halvt dolda” av Jonas Gardell. Här parallellklipper han skickligt mellan de båda huvudpersonernas barndom och vuxenliv samtidigt som han lätt och elegant väver in birollernas olika öden. Sammantaget uppstår ett tätt och nyansrikt ensemblespel. ”Torka aldrig tårar utan handskar” är en mäktig tidigare ej skildrad sida av svensk nutid som man bara måste ta till sig.