Om några år har ett halvt sekel gått sedan premiären på Edward Albees moderna klassiker Vem är rädd för Virginia Woolf? – ett drama som för en svensk är en uppenbar förbindelselänk mellan en förhöjd Strindbergstradition och Lars Norén. Kriget mellan äkta makarna Martha och George är en tydlig version av Dödsdansen men Albees repliker är strömmar av undertext, det undermedvetnas hat, som han låter dem formulera som perverterad konversation.
Teater Västmanland spelar nu Albees drama som en avskalad fabel. Scenrummet är en hälsning till såväl Strindberg/Dödsdansen som Beckett: en bunker med några få möbler. Till sist är scenen tom, bara en fängelsecell av massiv betong.
Vem är rädd för Virginia Woolf? utspelas en septembernatt då en livslögn till sist spricker. Martha, dotter till rektorn, bjuder hem ett ungt par på fest efter en tillställning för nya på universitetet – uppenbarligen en maskerad, rollfigurerna bär inledningsvis djurmasker. George kommer in på scen med grismask. Nick, just anställd biolog, är varg. Partyt övergår till spritorgie och ställningskrig där nykomlingarna får tjäna som katalysatorer och publik inför den slutgiltiga uppgörelsen.
Olof Hansson har iscensatt Albees tragiska komedi som ett spel med flera bottnar. Han betonar kasten mellan mänsklig konvention och djuriska drifter. Uppsättningen tar också spjärn mot en senmodernistisk och existentiell spelstil – särskilt genom scenografin av Fridjon Rafnsson men också genom det sätt på vilket regissören vrider spelet från och mot publiken genom en tydlig, tredelad aktindelning. Inledningen är traditionell, mellanakten är en arena där rollerna söker total publikkontakt och slutscenen betonar en avskild, enorm sorg. Iscensättningen är djärvt och skickligt orkestrerad.
Få regissörer tar ställning till Albees egen homosexualitet trots att texten vimlar av anspelningar på varför Georges och Marthas äktenskap inte fungerar och orsaken till deras traumatiska barnlöshet. Utan att understryka temat syftar tolkningen på Teater Västmanland – också genom Magnus Nordéns utmärkta råa och samtida översättning – på tanken att Georges liv som heterosexuell är ännu en livslögn. Det är ju fullt möjligt att låta spelet mellan George och Nick få en stark sexuell laddning – Norén gör ju via sin pjäs Demoner en sådan kommentar till Albees drama. Här sker detta bara som en sekundsnabb laddning som ilar över scenen.
Maria af Malmborg spelar Martha så att åskådaren känner att rollen bara väntat på hennes kraftfulla intensitet. Hon är alldeles briljant, och blandar uttråkad leda med gestaltningen av hur Martha här når en absolut smärtpunkt. Utspelet är magnifikt – ändå är det slutscenen och den totala tomhet hon spelar fram som griper mest.
Tomas Tjerneld fyller Georges roll med livsförakt, desperation och aggressivitet – trots att Martha förvandlat honom till slav. All humanism är bortsköljd av sprit och viljan till slutgiltigt uppror mot konsensus.
Carl Johan Öström och Anna Fahlstedt spelar skickligt det unga paret till blivande kopior av värdparet.
Teater Västmanland gör en sofistikerad men tillgänglig tolkning av Albees drama. Intelligent, mångfasetterat, laddat och helt samtida.
