En ”Peer Gynt” ska det av hävd alltid finnas på en Ibsenfestival, minst en uppsättning så att den där berömda löken blir skalad – den som inte har någon kärna utan endast består av skal efter skal.
Oskaras Korsunovas, litauisk regissör, är ett av Europas mest intressanta teaternamn. Han genomför så gott som alltid sin avsikt att spela klassiker som samtida pjäser – och det omvända. Korsunovas är en pessimistisk humanist. Han visar upp våra avgrunder och svagheter för att till sist alltid försvara det djupt mänskliga.
Korsunovas iscensätter nu ”Peer Gynt” på lilla Torshovsscenen. Han börjar med det han uppfattar som den centrala kärnan hos verket – här akt fem – därefter väver han samman tolkningen med fragment från det som redan skett. Det runda scenrummet är omgjort till cirkusarena med en stor roddbåt på ett hav av röd matta. Regin kombinerar två bildvärldar: nöjesfältet där komedianter grimaserar och skeppet som blir symbol för en närmast Odysseusartad segelfärd genom ett stormigt liv, hem till Solveig som väntar.
Korsunovas tar sig igenom pjäsen på knappt 90 minuter. Allt väsentligt är dock med: löken och Böjgen – den mystiska storhet som tvingar Peer att alltid gå omvägar istället för rakt på – och det faktum att Peer blivit troll mer än människa och därför alltid är sig själv nog. Han är superegoisten som alltid väljer sig själv och mister essensen av livet: kärleken.
Slutscenen då Peer räddas av den moderliga Solveig och hennes nästan heliga kvinnlighet mister tack och lov sin 1800-talsmässigt romantiska innebörd när Korsunovas lägger inledningsscenen med hopljugna bockfärden allra sist. Den lyckliga konklusionen av ett liv är bara en dröm och Peer får fortsätta springa runt manegen jagad av sin oförmåga.
Anders Paulin, svensk regissör som misstror traditionella sceniska uttryck, sätter under Ibsenfestivalen upp ”Vildanden”. Han gör en djärvt egensinnig tolkning som på en gång är lättillgänglig och medvetet gåtfull. Konst behöver inte förstås eller förklaras, menar Paulin. Det mystiska är en kvalitet som får publiken att aktivt och personligt förhålla sig till verket.
Paulin gör vindskontoret till sceniskt hjärta – den som familjen Ekdal gjort om till hemmazoo och jaktmark. Mitt inuti ordningen står denna natur, ett mörker av drifter, behov och fantasier. Flera generationer Ekdal lever utanför samhället, utstötta av psykiska och fysiska orsaker. Makan, mamman Gina har ljugit ihop en värld där vinden skänker mening.
Scenbilden är en vit fyrkant, en studsmatta. Ensemblen byter roller med varandra och fördubblar dem. Replikerna far fritt genom rummet. Det är suveränt gjort. Paulin väljer bort sedvanlig gestaltning och låter texten hänga ovanför scenen som ett slags monument som han sedan kommenterar med olika sceniska uppslag och lösningar.
Paulin citerar medeltidspoeten Marie de Frances sägen Bisclavret om en man som förvandlas till varulv. Sagan blir en liten, ytterst suggestiv minimusikal om otämjd sexualitet och vilddjuret människan - en melodiös, gungig rockballad.
På slutet släcker han ner ljuset under åtta hela minuter. Publiken blir omfamnad av totalt mörker just som lilla Hedvig sitter på vinden med en laddad pistol. Under tiden läser ensemblen texten från en scen ur filmen ”Escape från New York”, en räddningsaktion som hon använder som projektionsyta för att våga skjuta sig själv.
Till sist står ensemblen och låtsas som ingenting. Livslögnen fortsätter, fiktionen betyder allt. Att erkänna smärta över att Hedvid dött för dem, som en liten Jesusflicka, är en omöjlighet. Då är ju deras liv bara en enfaldig lögn.
Vildanden är en märkvärdig blandning av underhållning och spetsfundiga filosofiska spörsmål. Unik teaterkonst som inte för ett ögonblick lutar sig tillbaka på slö tradition. Ypperligt välspelad och fullständigt oberäknelig.
