Den dagbok Lars Norén skrev och som publicerades 2008 består till stor del av en skildring av sorgearbetet runt en skilsmässa. Det är en text som skildrar hur kärlek, när den ska kristalliseras som familjebindning, slås sönder av ångest inför barnlöshet – men också på grund av tvånget att offra en del av sitt eget djupt privata, kreativa jag och rum för att dela det med någon annan.

Den nya pjäsen Om kärlek hämtar på ett plan sin handling direkt från dagboken. En man skiljer sig från sin fru efter att under åtta år försökt skaffa barn. Han träffar en ny kvinna som bestämmer sig för att skiljas från sin man trots att paret har en liten son. På scenen skildras två skilsmässor – huvudtemat är ett rekviem över den långsamma, obönhörliga söndringen. På ett sätt kan man förstå texten som en manual över hur det privata breddas till att bli konst. Det som är svårast att tala om, att dela, blir upphöjt till allmängiltig process.

Målarsalen liknar en labyrint av väntrum på olika institutioner som sjukhus, kliniker men också en kyrksal. Scenografen Jan Lundberg ställer rader av anonyma stolar mot kala, tröstlösa väggar. Texten beskriver ju om och om igen hur det mest personliga konfronteras mot en offentlighet och andras godtycken. På många sätt liknar Om kärlek Terminalpjäserna där Norén genomlyser existentiella situationer genom ett mycket stiliserat språk. Också här är orden nedskurna till benet. Ingen av rollerna skildras med yrken, ålder eller intressen – istället fungerar figurerna som agenter som bär känslor, behov och smärta via ett språkbruk som liknar Jon Fosses poetiska minimalism.

Om kärlek är på sätt och vis skelettet till alla familjeskildringar som Norén skrivit genom åren. Stycket har en resonansbotten som från Strindbergska kammarspel, förkortningar av nutida problematik och kriser. Och är lika lång, fem kvart – vilket Strindberg ansåg var en ideal speltid. Texten är ännu ett skott på en svensk rot av sträng, exhibitionistisk existentialism som också Ingmar Bergman företrädde.

Om kärlek är en text om hur människor lämnar spår genom varandras liv, men också om hur kärlek inte alltid har att göra med aktuella relationer. Det som kanhända griper mest är hur mannen C outtalat älskar sin förra hustru D genom hela pjäsen, trots skilsmässan. Mattias Silvell och Tanja Lorentzon spelar skickligt fram deras tysta längtan.

Sara Gieses regi bryter inte med det sedvanliga sättet att spela dessa sena Norénpjäser. Hon tyr sig till en nästan sakral högtidlighet. Problemet har möjligen att göra med att Norén låter rollerna vara text och att Gieses regi inte lägger till så mycket – förutom rollen E som sitter och tittar på och först mot slutet blir aktiv. Möjligen förkroppsligar han det semidokumentära draget. Han är dramatikern som nu tyst betraktar resultatet och samtidigt en av alla offentliganställda – präster, terapeuter, tjänstemän på adoptionsbyråer – som är del av det drama som utspelas mellan människor.

Om kärlek är en pjäs om väntrum men också om hur vi oavsiktligt sårar och plågar varandra och hur svårt det är att gå från förälskelsen till familjekonstellation med släkt, vänner och barn. Kärlek är aldrig bara en akt mellan två människor utan en pakt mellan grupperingar. Gieses regi låter en stark förtvivlan stanna under rollernas yta – det är på många sätt skickligt, men greppet skapar en stumhet som säkert beskriver många relationer men ändå gör uppsättningen distanserad.

Text: Lars Norén Regi: Sara Giese Scenbild: Jan Lundberg Kostym: Camilla Thulin Medv: Mattias Silvell, Malin Arvidsson, Tanja Lorentzon, Christopher Wagelin, Magnus Roosman