Carmen har ny peruk i varje akt: ny hårfärg, nya kläder, ny frisyr. Jag tror det ska tolkas som att hon är en anpassningsbar ung kvinna, trots att hon hela tiden sjunger om frihet.
I alla fall hör hon hemma i vår tid. Fabriksarbeterskorna har städrockar och tjocka strumpbyxor i starka 70-talsfärger. ”Bizet” står det med jättelika spraybokstäver på en neddragen jalusi. Vi förstår att det här ska vara en Carmen med graffitikänsla, ruff, lite smutsig.
Det är ju inte direkt ett unikt koncept. Det ovanliga i Hilda Hellwigs synnerligen teatermässiga regi är att hon låter Carmen vara osäker och sårbar. Men att gestalta osäkerhet på ett säkert sätt kräver lång scenvana. Astrid Robillard är en lovande ung mezzo med häpnadsväckande stämma och fint vibrato, men Hellwig har inte gjort det lätt för henne.
Bäst fungerar Robillard i andra akten, där hon får vara en cool Sex and the city-brud i baren hos Lillas Pastia – här spelad av en kvinna, i röd volangklänning och svart mantilj, på en modernt sofistikerad nattklubb med strippstänger i baren.
Det hade kunnat bli en övertygande föreställning, med ett ungt kärlekspar i centrum. Robillards späda Carmen matchas perfekt av Joachim Bäckströms José: en ovanligt snygg korpral, med ljus, varm röst och spänstigt kroppsspråk, inte ett dugg bortkommen bland kvinnor. Men under den gulliga ytan döljer José en rå, närmast sadistisk brutalitet, som både Zuniga och Carmen får känna på. Slutscenen är ovanligt blodig, framför en röd vägg där tjurfäktning visas på en tv-skärm – en onödigt störande scenografidetalj under dramats viktiga urladdning.
Tjurfäktningssymboliken är uppenbar. Andra gåtor är svårare att lösa. Som varför tredje aktens smugglarscen utspelar sig i en gammaldags skolsal, ungefär som Konwitschnys kända Lohengrin. Tyvärr går tankarna mest till High school musical.
I Malmö används originalets talade dialog, översatt till svenska, vilket ju borde kunna ge både liv och nerv. Men sångarna har fått mikrofoner fastklistrade på kinderna, som ska underlätta deras talpartier. Det får den effekten att Don Josés och Carmens kärleksuppgörelse ekar högt uppe under taket. Närhet? Knappast.
Hela dramat känns instängt i en fålla, just det Carmen själv vill slippa. Ingen mer än José kommer riktigt till sin rätt, inte ens kören som har problem med precisionen. Jo, orkestern låter samlad under Christian Badeas effektiva ledning. Och Cecilia Lindwalls Micaëla är behaglig men har svårt att texta, medan Jeremy Carpenters Escamillo är tjusig men inte vidare flashig och dessutom har problem med bastonerna. Rickard Söderbergs Dancairo har i alla fall pondus. Susanna Sterns Frasquita och Kristina Wahlins Mercedes kämpar med den hopplösa uppgiften att ge liv åt ett par fnittrande tvillingar i fotbollsutstyrsel. Ödesdrama? Glöm det.
Det är lätt att känna sympati för Hellwigs önskan att berätta historien om en vanlig tjej som råkar ut för en psykopat. Frågan är väl bara om det mest lämpade verket för det är just Carmen?
