Betyg: 6 av 6

Det är en både uppsluppen och ytterst ödmjuk Leonard Cohen som angör Sofieros slottsträdgård för den enda konserten i Sverige på hans första turné på femton år. Den här gången backas Cohen av ett sexmannaband och tre sångerskor: Sharon Robinson som länge arbetat med honom och systrarna Charley och Hattie Webb, presenterade som ”the sublime Webb Sisters”.

Leonard Cohen inleder med Dance me to the end of love och The future. Javier Mas hanterar sin tolvsträngade gitarr med glad virtuositet, Dino Soldo förstärker det uppsluppna anslaget med distinkta solon på flöjt och klarinett, medan gitarristen Bob Metzger plockar snärtiga entonssolon av klassiskt bluessnitt. Leonard Cohen själv pratsjunger med sin numera djupa baryton som gärna övergår i bas, energiskt pådriven av Robinson och systrarna Webb som förutom vackra harmonier också förstärker konsertens visuella kvaliteter med fräck och lätt ironisk koreografi.

Så skapas en musikalisk ram för Leonard Cohens sånger, en ram där jublande gospelharmonier förenas med romska tongångar och centraleuropeisk kabaretmusik, men också jazziga mellanspel i några senare sånger.

Glädjen och den musikaliska livsbejakelsen är av ett slag jag inte kunde drömma om när jag började lyssna på Cohen i början av 70-talet. Och ändå handlar det till en del om samma sånger. Metaforerna i Bird on a wire manar fram en förstelnad och dödsmärkt bild av kärleken, men sångersketrion lyfter den till hymniska höjder medan Leonard Cohen dramatiserar texten. Det ger en vacker spänning mellan lyrik och framförande som lägger textens gestaltade erfarenhet än naknare inför oss.

Leonard Cohen uppträder i närmare tre timmar; sju extranummer bildar nästan ett separat set. Han väljer ur hela sin katalog och tolkar sångerna på ett sätt som både framhäver deras lyriska egenart och ger konserten en känslomässig konstans. Sånger som Suzanne, Everybody knows, Hallelujah och Democracy har aldrig låtit så bra.

Det svänger sanslöst. Leonard Cohen själv är numera en utsökt sångare. Där han på sina tidiga skivor lät texten tala, dramatiserar han gärna lyriken, åskådliggör dess tolkningsmöjligheter med tonfall och gester. Det är lyrik av högsta karat, fantastisk musik och en underbar show.