Mjuka blåsklanger och vemodiga pianoackord möter markerade rytmer och skitig elektronik när Klabbes Bank spelar på Fasching. Den ganska unga gruppen, ledd av pianisten Klas-Henrik Hörngren och till stor del hemmahörande i Göteborg, gjorde förra årets bästa svenska jazzalbum, Je suis la mer. Med ett lika skickligt som känsligt och egenartat ensemblespel lyfter man över musiken från denna och de två föregående plattorna till scen och adderar en lite mer betonad rytmik.

Hörngrens kompositioner är intrikata och lite märkliga men samtidigt så melodiösa och rytmiska att de blir lättillgängliga. Banken spelar med ett fokuserat driv och en stor beslutsamhet. Gruppen har ett balanserat och okomplicerat förhållande till jazztraditionen. Musiken drar både mot indierock och electronica men det råder ingen tvekan om var den hör hemma.

Joel Wästberg gör ett mycket inspirerat altsaxsolo i Je suis la mer, följt senare av ytterligare ett fint altsaxsolo, denna gång exekverat av Thomas Backman, och ännu lite senare av ett skönt trombonsolo av Magnus Wiklund. Tre ordentligt utsträckta solon, det är allt, inte ens kapellmästaren behöver göra ett individuellt statement. Det är coolt.

Även Martin Öhman måste nämnas. Han står både för knasterelectronican och det kraftfulla och mycket snyggt svängiga trumspelet. Under en absurt men härligt lång slagverksdominerad passage får han hjälp av basisten Tobias Sondén på golvpuka och Joel Wästberg på cymbal.

Klabbes Bank står för den intressantaste och mest dynamiska svenska jazzen vintern 2010. Att de inte får plats när Rikskonserter, P2 och andra tunga aktörer arrangerar Swedish Jazz Celebration i april är förbluffande.