18-åriga Sibel bär på en så stark vilja att leva och samtidigt på en sådan desperation över att vara instängd att hon tar sin brors bil och kör rakt in i en vägg. På sjukhuset träffar hon den livströtte Cahit och hittar sin utväg. Den 20 år äldre före detta rockstjärnan har ett turkiskt namn. Det är vad Sibel behöver för att hennes konservativa familj ska acceptera ­honom som hennes make. Hans namn på ett äktenskapsbevis är hennes väg till frihet. Men istället förälskar hon sig i Cahit och han hittar tillbaka till livet genom kärleken till henne.

Riksteaterns uppsättning Mot väggen är baserad på Faith Akins film med samma namn från 2004. Den är en del av projektet Home not Home, ett samarbete mellan Riksteatern, Riksutställningar, Intercult, Re:Orient och Sprong. Turnén genom Sverige avslutas utomlands med gästspel i Berlin och Istanbul.

Mot väggen är en historia om smittande livslust och kärlekens starka kraft. Men kärleken har förhinder och vi får också när­bilder av de människor som den trampar på i sin framfart. På ett annat plan skildrar scenberättelsen hemlöshet i tillvaron, och om att hitta hem för att återigen bli hemlös.

Livet i exil, med tuffa livsvillkor, skapar situationer som ständigt håller människor i rörelse. I det rastlösa storstadslandskap som målas upp kan ändå medmänsklighet, omtanke och glädje växa. På något underligt men trösterikt sätt tar livet hand om människorna.

På scenen sker det som fascinerar mig mest med teater. Med starka berättelser, ett övertygande skådespeleri och för övrigt enkla sceniska medel suggererar ensemblen fram färgrika, levande individer och platser i mitt inre.

Jag förflyttas till sjukhuset, ­Cahits lägenhet, puben, bröllopsfesten och till Istanbul och kan förnimma miljöerna, trots att allt jag har framför mig är några människor på en scen mot en påvert grå bakgrund. Oftast står skådespelarna framför mikrofoner och berättar för publiken på ett språk som blandar svenskan med turkiska fraser och uttryck. De varvar berättandet med ett illustrerande agerande.

På väggen bakom dem projiceras rubriker som binder samman och bidrar med en poetisk ton. Viktiga bland de stämnings­skapande fragmenten är också ­Hakan Vreskalas och Dijle Yigitbas kraftfulla rockmusik, liksom Jörgen Haimanas skira ljusdesign.

Elmira Arikan gör Sibel med en utstrålning som når långt ut i ­salongen. Peter Perski har samma lyskraft i sin roll som den trötte Cahit. Också de övriga skådespelarna imponerar med den värme, humor och desperation de fyller sina karaktärer med. Det tar en stund innan de riktigt fått upp ångan och i början saknar berättelsen tempo och nerv, men en bit in i stycket lyckas den engagera på ett sätt som håller mig fast föreställningen ut.

De starka närbilderna av individerna och deras relationer bär framställningen. Dritëro Kasapis regi litar på att de håller. Ur ­mosaiken av musik och röster växer en gripande berättelse om två livsöden fram. Den skildrar livsvillkoren för en stor grupp av människor.