Betyg: 5 av 6

Deportees sångare Peder Stenberg är den enda som dansar. Hade det inte varit för att publiken suttit placerade i sammetsklädda bänkrader hade det nog varit betydligt fler som följt efter den svängiga nerven i bandets flanellklädda rocksoul. Trots att Stenberg flera gånger tar upp det ovana, lite obekväma, i spela framför en sittande publik är Deportees musik inte av den typ som kräver sin speciella lokal. Det är istället låtar som gör sitt jobb lika bra på festival som i en finsalong - och i högtalarna på en vägkrog däremellan.

Deportees årskrönika över 2009 har i pressen skildrats som en revanschhistoria. Efter att ha fått foten av sitt skivbolag bestämde sig Umeågruppen för att - i typiskt lokaltraditionell gör det själv-anda - spela in sitt tredje album med egna medel. Det lysande resultatet, skivan Under the pavement, the beach, såldes sedan tillbaka till gamla skivbolaget och Deportees kunde påbörja sitt nya jag med både integriteten i behåll och årets bästa svenska album innanför västen. Den lika subtila som grundliga revanschen rör sig dock – och tack och lov - bara outtalad genom skivan. Deportees verkar inte ha behov av att bevisa något annat än att de kan befria såväl FM-tryckarbitar som innerlig falsettsoul från alla inslag av smörigt okynneskännande.

Hur lockande det än kan vara att sortera in Deportees i den skäggiga stämsångsvågen är deras uppenbarelse dock betydligt mer polerad än oborstad. Stenberg tar sig för hjärtat och bugar ordentligt efter låtarna, det klinkade elpianot bryter av mot den rockiga outfit som bandet klätt sig i och Frida Hyvönen dyker upp som en dekadent primadonna i basker.

Arrest me ’til it hurts blir till skäggig reverb-bäddad stämsång medan The Aynsley Dunbar Retaliations fyrtio år gamla Watch’n’chain får bandet att ta fram hela sin vissellåda. Från nästan ingenstans har Deportees blommat ut till något av det allra finaste som vi har i Sverige. Ett band som man både vill exportera all världens väg och behålla.