Depeche Modes karismatiske frontman Dave Gahan vet hur man fångar publikens blickar.
Betyg: 5 av 6
Det första ord som dyker upp på Stadions bildskärmar är ”agony” (plåga). Därefter kommer ”olycka”, ”förfall”, ”elände”, ”sorg”, ”bitterhet”, ”tortyr”, ”hjärtesorg”, ”smärta” och ”kval”. Medan orden med jämna mellanrum dyker upp, försvinner och ersätts av någon likvärdig synonym för själslig pina spelar Depeche Mode A pain that I‘m used to, öppningsspåret på sin senaste skiva Playing the angel som släpptes i höstas.
Bandets huvudsaklige låtskrivare Martin Gore har på sig en svart tokhatt, som får honom att se ut om en tupp, och tjocka glitter-streck under ögonen. Hans blick ser sorgsen ut. I andra änden av scenen svingar Dave Gahan runt sitt mikrofonstativ, vickar på höfterna och agerar arena-domptör. Han är elegant klädd i en figursydd, svart J Lindeberg-kostym och när den nye modeikonen Gahan, som varit affischmodell för både J Lindeberg och H&M, rör sig nedför den förlängda scenen är det som om han går på en catwalk. Den 44-årige britten, som varit drogfri i åtta år och vars enda last numera är mörk belgisk choklad, vet hur man ska fånga publikens blickar.
Depeche Modes spelning skulle kunna vara den Svarta Konserten, ett mörkare alternativ till deras lärjungars Kents omtalade Vita Konsert på samma arena. ”Pain and suffering in various tempos” står det på baksidan av Playing the angel: en självironiskt allvarlig slogan som sammanfattar ett album som hämtat mycket av sitt bränsle från Martin Gores skilsmässa och efterföljande depression. Depeche Mode har återvänt till de mörka, tunga och dramatiska stämningarna som de rörde sig i med skivan Violater och synttrions nya låtar, däribland den hårt maffiga John the revelator och den mjukare Precious, passar utmärkt att blanda in bland deras gamla klassiker. Särskilt John the revelator känns redan som en Greatest hit.
Låtlistan har justerats en aning sedan bandet var här i våras (biljetterna till konserterna i Göteborg och Stockholm i mars tog slut så snabbt att bandet bestämde sig för att göra ett nytt turnéstopp i Sverige) men rymdfärjeinteriören är densamma. Andy Fletcher, som fyller 45 dagen efter spelningen, står bakom en rymdskeppskontrollpanel med sin synt. Också Gore har ett eget maskinbås dit han går när han ska förstärka syntspelet.
Posören Gahan rör sig som en katt över scen (kanske är det pilatesträningen som gjort honom så smidig) trixar med fötterna och kastar slängkyssar. Det finns inga väggar som stoppar eller kapslar in de tjocka ljudmattorna utan syntklassiker efter syntklassiker försvinner ut i evigheten. Enjoy the silence blir till en mäktig allsångsgigant och det näst sista extranumret Photographic är en fantastisk resa tjugofem år tillbaka i tiden.
Den 26 000 man starka publiken kan sin Depeche Mode-historia utan och innan och det behövs inte mer än ett ackord innan alla är överens om vilken låt som spelas. Det är imponerande. Andy Fletcher hoppar glatt bakom synten, Martin Gore ser rörd ut och Dave Gahan strålar av stolthet. Alla tre reaktioner är högst förståeliga.
