En ständigt pågående fest invaderar scenen på Estrad i Södertälje, när den lokala operaensemblen ger Franz Léhars ”Glada änkan”. En trappa på hjul och en stor palm förflyttar oss till mottagning på pontevedrinska ambassaden i Paris eller party hos den stormrika änkan Hanna Glawari.

En operett ska ju uttrycka livsglädje, och det tar man fasta på i Södertälje, fast med ett stänk av allvar. Regissören Märit Bergvall låter händelserna utspelas vid nyår 1911, några år efter operettens tillkomst, och kopplar – liksom i Downton Abbey – ihop sin historia med Titanic. I bägge fallen får det väl ses som en metafor för slutet på la belle époque.

Steget är långt från Suzanne Ostens dekonstruerade uppsättning av ”Glada änkan” på Folkoperan 2008, där hela operetten förvandlades till en queerpolitisk föreläsning. Bergvall problematiserar betydligt mer försiktigt, går traditionellt till väga men med ironisk distans till ett konstverk som onekligen blivit föråldrat. Men ensemblens goda humör räddar till och med ett i vår tid omöjligt inslag som grisetternas parad.

Huvudrollsinnehavarnas distanserade attityd betyder mycket för resultatet. Roligast är att äntligen få se Lena Nordin som en magnifik Hanna Glawari. Egentligen hade Kungliga Operan planer på att sätta upp verket för några år sedan men gjorde ”Läderlappen” i stället när Folkoperan kom emellan.

En annan sångare från nationalscenen är nyblivne tenoren Jesper Taube som en ovanligt inbilsk Danilo. Paret Valencienne och Camille de Roussillon spelas fint av Cecilia Nannesson och Daniel Svenson. Torbjörn Lillieqvist bidrar med all sin sceniska pondus till baron Zeta.

Orkestern är liten men naggande god och Södertäljeoperans ständige maestro Giovanni Impellizzeri leder den med sedvanligt säkerhet. Han ger wieneroperetten all tänkbar sötma i en fin, lätt, dröjande tolkning.