Döda föräldrar och frånvarande vuxna. Hemlöshet, svek, sorg, ensamhet och längtan efter tillhörighet. Det är inga lättsamma ämnen, men det är vad 80 mellanstadieelever från två skolor i Rinkeby tycker är angeläget att berätta om på scenen.
Folkoperan har under drygt ett år arbetat med ett stort skolprojekt utifrån barns egna tankar och idéer som resulterat i en nyskriven barn- och ungdomsopera, Shit också! Librettisten Manuel Cubas har fogat samman texten som hålls samman av en röd tråd. Janis är tolv år, han sörjer sin mamma som är död och hans alkoholiserade pappa glömmer lillebrorsans födelsedag. Janis möter Vanessa, föräldralös och rotlös. Ur deras struligt trevande vänskap växer hopp och handlingskraft. Som kommentatorer och pådrivare finns två fantasifigurer med drag av både skyddsänglar och gycklare som griper in när det behövs. Också föräldrarna får ta plats med sina tillkortakommanden och dilemman: Janis pappa som dränker sin sorg bland ölburkarna och Vanessas fostermamma som slits mellan familjeansvar och egna artistdrömmar.
Det är ingen lätthanterlig dramaturgi, med mer karaktärer och situationer än handling. Men känslorna som sjuder under texten är starka – smärta, frustration och längtan – och tonsättaren Fredrik Österling har komponerat en utagerande, expressiv musik som slungar ut känslomässigt explosiva klangbilder. Blåsarsymfonikerna är placerade över scenen som en musikalisk tryckkokare under dirigenten Hans Åkessons ledning.
I barnopera verkar man ibland be om ursäkt för den skolade operarösten. Det gör man inte här, tvärtom utnyttjas dess förmåga att glöda, brinna, lida. Musiken rymmer det känslokaos som man kan vara sprängfylld av när man är 12 år – eller som vuxen. Det är intensivt sångbart, med en ensemble där varje sångare är helt rätt för sin roll.
Regissören Mira Bartov, blivande ny chef för Folkoperan, och scenografen Monika Frelin betonar gränsen mellan yttre och inre rum. Framför transparenta skjutdörrar finns ett slitet förortstorg, därbakom en plats för drömmar och minnen. Föreställningen har högt tempo och feberhet temperatur med få men välbehövliga andhämtningspunkter.
I självklart fokus finns Daniel Buckards trubbigt sårbare Janis, en knut av smärta, raseri, övergivenhet och storebrorsansvar. Åsa Danielssons Vanessa är vilsen under en retsamt kaxig yta. Andrea Hagman och Fredrik af Klint är en teatralt krumelurig och ironiskt retsam duo som tar väl vara på rytmiskt inprickade accenter, lite show, lite hiphop och lite Ronjajublande vårtjut, men sjunger också med uppfordrande empati. Janis pappa som görs av Stefan Axelsson och Ulrika Prechts fostermamma kastas mellan förtvivlan och uppgivenhet. Men trasiga själar helas, familjeskärvor fogas ihop, ny vänskap skimrar och allt till flödande välljud. På Folkoperan sjunger de som det gäller livet och det gör det ju också.
