Betyg: 4 av 6

Ambulerande superfestivalen Sonisphere, med hållplatser i bland annat Storbritannien, Spanien och Finland, har anlänt till Hultsfred och framstår mer som ett gigantiskt reklamjippo än musikfest.

Att ha två scener uppställda mot varandra är ett smidigt grepp, men det tajta schemat där banden avlöser varandra minutiöst gör att spelningarna känns som showcase-gig. Sponsorerna är omöjliga att ignorera, marketingtekniken påträngande.

Förhoppningarna att det skulle vara extra uppstyrt med tanke på omfattning och erfarenhet grusas nästan omedelbart. Det är lika långa köer och dåligt informerat här som det alltid är, och aldrig borde vara, på festival.

The International noise conspiracy gör det enda rätta som en smula malplacerade i metal-Mecka och håller sitt framträdande kort och koncist. En halvtimmes dansvänlig punkpop är perfekt för att avväpna, men inte trötta ut, publiken. Exempelvis växer flumpartiet i Child of god till ett snyggt och ettrigt monster.

Mastodon är fulltaliga igen efter en tids sjukdom och räddar festivalen från total regnmisär. Oblivion är en småseg inledning, men till och med ett standardgig med Mastodon är intressant och musikaliskt överlägset det allra mesta just nu.

Jag trodde att hårdrockspubliken möjligen skulle vara mätt (och pank) vid det här laget. Giganter som AC/DC och Judas Priest har besökt landet, och tillsammans med Sweden Rock, Metaltown, Rockweekend och Peace & Love har utbudet varit stort. Metallica gjorde två spelningar så sent som i våras. Av publiken att döma har jag uppenbarligen fel.

Bandet öppnar vågat, men svagt med Battery. En totallyckad offensiv i teorin, men inte i praktiken. Med succén i Globen färskt i minnet är det svårt att ta till sig Metallica på en utomhusscen igen. De första låtarna känns stressade och odynamiska, opersonliga rent av. Fuel har aldrig varit någon fantastisk låt, men här är den extra osvängig och platt.

Det är inte förrän i One som det börjar ta sig, som den oklanderliga arenametal-dänga den är, och det dröjer till The day that never comes innan det blixtrar till ordentligt. Den nya låten är en utmärkt sådan, och känns redan självklar i setlistan. Det är uppenbart hur mycket medlemmarna själva gillar att lira det senaste materialet. Efter den känner man igen Metallicas lika delar giftiga och kärleksfulla bett.

Det ligger i små gester, som när en knäande James Hetfield sakta låter Nothing else matters gå rundgång in i Enter sandman. I slutet av konserten påvisar han äntligen den pondus som gjort honom känd.

Bland icke-hits görs som väntat inga upprepningar från i våras. Istället dammas Last caress och Hit the lights av som extranummer. Ett tilltag från bandets sida som är både uppskattat och lyckat, där veteranfansen får något extra utan att för den delen veta vad som komma skall, och kidsen får något att plugga.