Under den senare halvan av 70-talet hittade jazzen, om än för en kort stund, tillbaka till sina rötter på dansgolvet. Jazz-funken kom att kritiseras av jazzteoretikerna, den var för kommersiell, den var snudd på disco. Lyssnarna fick dock inga veckade pannor, dom var alldeles för upptagna med att dansa för att orka bry sig.

Delar av housemusikens åldersgarde himlar 30 år senare med ögonen åt det faktum att dansmusiken har reducerats till effektsökeri, att det krävdes hårdrocksdramaturgi för att få Sverige på fall. Men samtidigt, när det kommer till just denna typ av musik, så går det inte att argumentera för hårt mot ett klinkande housepiano och en svepande laser som får ett tusenhövdat dansgolv att jubla. Det är, enkelt uttryckt, att missa en del av poängen med house.

Som livespelning har det dock sina brister, det känns mer som ett komprimerat dj-set där repertoaren är begränsad till en artist. De lugnare stunderna på albumet får se sig utkonkurrerade av hitsen, publiken är här för att höra Jane Doe och Bullets. Det är de euforiska tranceslingornas afton och lasern får arbeta så flitigt att resultatet borde ge Faithless kalla fötter.

Den politiska udd som präglade deras P3 Guld-spelning lyser dock med sin frånvaro. Det är lite synd, deras oväntade drag har blivit en del av deras image. Att bland röken skymta någon på scenen som slår hål i luften med armarna till ett electro house-beat är i längden inte särskilt spännande, oavsett om det handlar om Rebbeca & Fiona eller Swedish House Mafia. Eller så ska man inte stå på distans med ett anteckningsblock i handen, man kanske ska dansa? Något borde vi ändå ha lärt oss av jazz-funkens öde.