Frukthandlaren Rudolf drömmer att han ska dö inom 24 timmar. Han har ett dygn på sig att leva till fullo och han gör det genom att fria till en främling: den långa flickan Maika, Giraffen kallad. Det är som om Rudolf, när han står på knä och tigger om den känslokalla och aggressiva Maikas kärlek, försöker blidka själva Döden genom att visa att han faktiskt är förmögen att älska – vem som helst.
Roland Schimmelpfennig har skrivit pjäsen Auf der Greifswalder Straße som Riksteatern förut spelat under titeln 24 timmar Berlin. Regissören och koreo-grafen Mats Ek kallar sin tolkning för Hållplats eftersom stycket utspelas runt en öppen plats vid en spårvagnskur.
Hållplats är en blandning av dröm- och mysteriespel men har också tydliga drag av saga. Texten är full av underliga företeelser, bland annat en uppenbarligen död flicka men också en varg, en man som invaderas av en spansk barnvisa om djuren på Arken – samt historien om en upphittad silversked som visar att allas liv är pusselbitar möjliga att föra samman till ett mönster, en möjlig mening.
Schimmelpfennig har skrivit en fabel om storstaden som djungel men stycket är samtidigt en metafor för hur människan förhåller sig till den utmätta tid som utgör våra liv – och hur vi då och då vid insikten om dess absoluta gränser drabbas av existentiella kriser. Tiden är en varg.
Klarascenen på Stockholms stadsteater är förvandlad till Greifswalder Straße – en stor dansvänlig plats med kulisser mot vilka projiceras husfasader och rörliga spårvagnar. Scenografen Peder Freiij leker filmiskt med finurlig teknik och levererar ständiga överraskningar.
Det är fantastiskt att uppleva hur Göran Ragnerstam bokstavligen går på knä iscensättningen igenom – eller dansar bort dödsångesten. Ulf Eklund är rolig, om än något oförklarad, som mannen vilken sjunger barnsånger. Anders Ahlbom Rosendahl letar efter sin hund/varg och sig själv. Odile Nunes för självklart med sig sin exakta utstrålning och närvaro.
Stadsteaterensemblen har lärt sig dansa genom Birgitta Egerbladh och gör det utmärkt skickligt och med ett slags fysisk eufori. Regin låter några, särskilt unga kvinnor, vara mer anonyma.
Riksteaterns uppsättning var intim och nära. Här är tolkningen stort anlagd vilket med jämna mellanrum skapar problem. Eftersom Mats Ek lägger till dansavsnitt mellan scenerna blir det tydligt att pjäsen består av ett pärlband situationer, ungefär som filmen Short cuts.
Många av dem gestaltas fullständigt genialt – särskilt det som omvandlas till koreografi. Däremot kan dialogen bli ofokuserad och platt. Niklas Ek som dressör av en kvinnlig dansös är underbar, liksom den lilla matvaru-kassörskebaletten.
En del av ensemblen fungerar som generatorer, andra hittar inte essensen av sina roller. Det vidunderliga och det kraftlösa turas om. Iscensättningen bör ändå ha potential nog att efter viss intrimning omvandla denna essä över tristess, tid och rum till ett jubel.
