Betyg: 4 av 6
Eva Dahlgren börjar gravallvarligt med Ingen är som jag, från senaste albumet Petroleum och tång. Kyliga pianoackord och dissonanser från Peter Forss fiol är kanske ingen idealisk öppning, men Eva Dahlgren vet att hennes publik är lojal och följsam. Efter trettio år på den svenska popscenen har hon nått en position där det inte spelar någon roll om det går flera år mellan skivsläpp och turnéer, publiken finns kvar i alla fall.
Sedan hon outade sitt förhållande med Efva Attling har hennes kändisskap antagit sådana proportioner att det nästan kommit att stå i vägen för hennes musik. Hon har förvisso kvar sin förmåga att skriva poetiskt formulerade texter och snygga melodier, men ibland känns det som att seriefigurparet Eva & Efva kastar en skugga över artisten Eva Dahlgren.
Precis som förra turnévändan, 2005, samarbetar den långbenta Eva Dahlgren med den likaledes långbenta gitarristen Lars Halapi. Han tar bort de såsigaste elementen och ger låtarna en kärvare kontur, med 60- och 70-talsinspirerade arrangemang. Det är bra, även om det ibland skaver lite mot det dahlgrenska anslaget, för evigt förankrat i det svenska 90-talet. Det blir, som vanligt, mycket prat mellan låtarna. Denna gång fritt formulerade tankar om ungdomens drömmar, första skivan, tro, tvivel och väderlek. Självironiskt och predikande på samma gång. Hennes humor är lätt absurd och vore hon inte så sävlig, skulle hon kanske kunna ha en framtid som ståuppare.
Samspelet mellan artist och publik är varmt. En bit in i konserten ropar en kvinna ”Eva! Jag skulle vilja höra Ängeln i rummet”. ”Är du otålig”, replikerar Eva Dahlgren på samma dialekt och låter henne vänta ända till den andra inropningen. Konserten bygger till allra största delen på senare års album. Trots goda musikerinsatser blir det stundtals lite livlöst. Mot slutet lyfter konserten med en fin version av Jag är inte fri. En nivå man lyckas stanna kvar på med en likaledes lysande Gunga mig, men sumpar med en discofierad Kom och håll om mig.
