Betyg: 3 av 6

3 Den svenska sommaren skulle inte vara densamma utan Per Gessle i någon musikalisk form. 24 år efter att Roxette debuterade med singeln Neverending love – och nio år sedan de släppte sitt senaste studioalbum Room service – håller Per Gessle och Marie Fredriksson sin Europapremiär i Sundsvall.

Lokaltidningarna rapporterar om hängivna fans som flugit in från Sydamerika och i arenans öltält kokar det alkoholstinna dansgolvet av Bryan Adams Summer of 69. Detta är en kväll av, med och för modern nostalgi.

Det är givetvis inte samma Roxette, som för två decennier sedan erövrade världen med sina självsäkra topplistehittar, som gör en diskret entré på scen. Inspelningar från den tiden visar ett högenergiskt liveband som var mitt uppe i att definiera det som hände då. Idag är det snarare som om de tagit fram fotoalbumet och varsamt borstat bort dammlagret som samlats av de orörda åren i hyllan.

Tidigare i sommar fick Gessle och Fredriksson världens kungligheter att rassla med juvelerna när de uppträdde på regeringens bröllopskonsert till kronprinsessparet. Nu är det folket som Roxette tar sig an. Att Marie Fredriksson, efter sina år av allvarlig sjukdom, åter står på scen är givetvis en anmärkningsvärd bedrift. Hon kan fortfarande få fram ett tryck i rösten men hon är inte längre sitt gamla dompterande scenjag. Istället för att vara den energialstrande rocksångerskan närmar hon sig nu sin roll med en förtjust blygsam blick.

Per Gessles förut så tuperade Roxette-frisyr har sedan länge mött gravitationens ofrånkomliga öde men de senaste årens turnerande har värmt upp hans scenkläder. Gessle älskar ju att stå på scen. Han stampar med benet i rät vinkel och strålar när han leder powerwalken längs med minnenas allé. För Roxettes låtar sitter så djupt programmerade i minnet att man undrar om de inte letat sig in i de mest reptila delarna av hjärnan och tvingat människans grundläggande överlevnadsinstinkt att göra plats åt texten till Joyride. Bredvid mig dansar en ensam man tryckare med sig själv till It must have been love.

Det är inte en omkullvältande comeback som Roxette levererar, men ribban är nog inte heller lagd på den nivån. Detta verkar snarare vara ett första steg i den nyvädrade Roxette-kostymen. Som om man vill närma sig och utforska sitt nya jag med en försiktig ödmjukhet. För att reservera en plats i samtiden krävs dock betydligt vassare armbågar. Att inte bry sig om att undersöka om ifall publiken är intresserad utan iskallt utgå från att den är det.