Förväntan i luften. Äntligen är Lars Rudolfsson tillbaka i den storslagna verkstaden på Söder! Kulturkändisar minglar. Musikens locktoner hörs från scenrummet - en mörk, tidlös plats med irrbloss av drömmar, rädslor, längtan och leklust.

Det är över två år sedan Rudolfsson satte upp den svindlande mimföreställningen DC 3 på Orionteatern. Den konstnärlige ledarens frånvaro till följd av andra engagemang har satt teaterns existens och profil i gungning.

Men nu gungar det åt rätt håll. Ja, det svävar - för återigen visar sig Rudolfsson behärska Orions speciella rymd genom visuella, musikaliska regiidéer som tar till vara volymen men ändå släpper fram individerna i täta mimiska närbilder. Här sjungs ett slags
enkelhetens och långsamhetens lov som gäckar våra förväntningar med vemodiga vardagsberättelser mitt i det fantastiska.

Scenen befolkas av den danska nycirkusgruppen Royal Bones: fem skickliga, mångsidiga akrobater, fyra sällsamt närvarande musiker samt den udda skådespelaren Scott Ackerman som fridansar en superpatetisk Jesus på plint; tragikomik i kvadrat. Med Royal Bones skapade Rudolfsson förra året H C Andersen-hyllningen Peberodssuppe og fyldt Kaalhoved. Och nog blåser en fläkt av sagofarbrorns ande, kryddad med shakespearesk esprit och moderna skillingtryck, även här.

I öppningen klänger artisterna mot en madrassvägg, bleka i svarta 1800-talskreationer. Ett skarpt ljus utsätter och skrämmer dem. En bild av livet i rampljuset eller något mer undanglidande.
”Who”s there?” frågas det, som om vålnaden i Hamlet skulle träda fram. Lars Gregersens världsfrånvände unge man omges av mer eller mindre framträdande fantomer. En juckande schaman konkurrerar med en mumie i utdragssoffan. Men han lyckas samla
sig till eftertänksam dans på såväl påle som slak lina.

Finlir i detaljer mejslar ut kvardröjande stämningar. Det röda tyget slingrar sig som blodådror kring Camila Sarrazin när hon släpper ned sig mot en väntande famn. Tre svällande män blir bortblåsta av kvinnan de åtrår. Sex krumma lintottar kämpar uppför ett övermäktigt rep, tills en av dem lyckas upphäva tyngdlagen - dock övertrumfad av en liten zeppelinare.

Konsten uppstår nästan omärkligt ur olika tillstånd. Ett möblemang flyttas genom rullande ringar i lekfull samarbetsanda. Exilens isolering förgylls av en samling tysta figurer i chapeau-claque. Till och med en inkastad flamencodans får laddning när klackarnas smattrandet ekar i förbiilande skuggor. Vackrast av allt är när ett vitt tyg förvandlas till ett hav i vars vågor Mille Lundts böjliga gestalt vaggas tills hon blir ett med elementet.

Fusk är cirkuspoesi att vila i och förundras av. Här lyssnar man till en roterande rings rytm mot golvet eller andningen i Aitouganovs och Randrups sammanflätade kroppar i himmelstrapetsen. Det känns hoppfullt att nycirkus ännu kan vara tillflykt och fest för fantasin.