Inget är så tragiskt som en tom teater. Tack och lov är salongen full denna kväll på Teater Västmanland – trots alla hårda nedskärningar. Under våren ges här bara gästspel, och först nästa höst tillträder Kajsa Giertz som ny chef.
Men just nu kan publiken skratta åt det lärodrama som skådespelaren Tomas Tjerneld satt ihop. Med hjälp av en pytt på fem Molièrekomedier har han skrivit en moralitet om hur man botar sjuka (människor och politiker med kulturförakt).
Här påpekas att det är publiken som är hjärtat på teatern. Därför får åskådarna också agera just publik. När ridån går åt sidan råder kaos på scenen. Det är ju två timmar kvar till premiär. Ensemblen försöker rädda situationen genom ett slags genrep, ett grepp som gör att regissören kan kommentera såväl samtiden som pjäsen.
Han kan också kärleksfullt driva med klichéer och nya trender. Jens Lindvall gestaltar en bokhylla för att visa att teater kan uttrycka allt.Här serveras också några sanningar, ”idag känner alla priset på allt men ingen känner värdet av något”, ett lån från Oscar Wilde.En av aktörerna, spelad av Jamil Drissi, menar att finteater kan behöva skojas upp med en fis. Drissi går på kryckor men regissören har skickligt lagt om alla scenerier. Det är teater.
Det är fullt möjligt att delar av publiken tycker illa om att få en predikan om kulturvärdet uppblandad med prutthumor. Poängen med den konsekventa farslinjen är att berätta något om teater och dess alldeles egna väsen.
Tjerneld visar på spåren från commedian: det uppdrivna och överdrivna spelet med sin typisering. Han skildrar kärleksfullt och pedagogiskt, plumpt och poetiskt, skillnaden mellan person och roll, grälen och gruppkänslan, men också allvaret inom konsten. Den som inte förmår skratta åt en fisig Hamlet bör dock stanna hemma.
Den lilla grupp aktörer som är kvar har alltid stått för karaktär och kvalitet och möter nu en ung generation. Tomas Tjerneld gör sin Molièreregissör med humor och stor pondus, Katarina Söderberg spelar primadonna med den äran och Jan-Erik Hagström visar att han kan sprattla med ben och repliker.
Jens Lindvall, bland alla unga, verkar kunna allt. Han spexar med utsökt publikkontakt och sjunger väldigt bra – ett fynd! Jamil Drissi låter inte hälsenan hindra sig utan spelar amma och doktor med samma varma barm, förlåt hand. Anja Rajic får ironiskt representera det etniska perspektivet och har samma upphöjda energi som Cicilia Sedvall, som spelar stum.
Till denna soppa av läkarparodi, kulturupprop, buskis och allvar har Andreas Kullberg skrivit suggestiv musik och Ossi Niskala lagt koreografi. Högt och lågt. Ibland blir det övertydligt men helheten är intelligent, välspelad och charmig.
