I Väntan på Godot på Göteborgs Stadsteater är ett säkert kort. Två teaterveteraner med förankring i Göteborg, tillsammans i en pjäs med kultstatus, det kan knappast slå fel. Evenemangets dragningskraft vilar på Sven Wollter och Iwar Wiklander. Det är också deras skådespelarprestationer som är uppsättningens kraftcentrum, i en scenberättelse som plockar ned den filosofiska frågan om människans existens till en jordnära nivå.
Wollter och Wiklander gestaltar Estragon och Vladimir som två grånade vagabonder. Existensvillkoren speglas i de åldrande kropparna. Vi möter en Gogo som är trött, med lätt anstrykning av senilitet och en Didi med prostatabesvär. Det är något de drar komiska växlar på i första akten.
De två vagabonderna befinner sig i samhällets marginaler. Den torra gräsplätten vid trädet där de väntar, framträder mot konturerna av ett höghus. När ljusen i fönstren tänds i skymningen är det två hemlösa vi ser. Estragon (Sven Wollter) sysslar med sina skor och värkande fötter. Han faller i sömn där han sitter. Han tuggar girigt i sig moroten och resterna av köttbenet. En tiggargest i leken med hattarna blir även den en markering av kroppens behov och umbäranden.
Det konfliktfyllda mellan Vladimir och Estragon är nedtonat. Deras relation bär dem genom livets långa väntan. Den är deras tidsfördriv, irritation och tröst. Pozzos och Luckys herre- och slavförhållande blir något av en motsats, som de storögt iakttar.
De är ett Helan och Halvan-par, och speciellt Vladimir (Iwar Wiklander) har drag av varietéartist. Komiken ger en dynamik som tillsammans med långa pauser och stiliseringar bidrar till en varierad rytm. Tragiken ligger under ytan, men går stundtals förlorad när situationskomiken blir alltför långdragen.
Wiklander och Wollter matchar varandra och är säkra i sitt samspel. De är jämnstarka i lyskraft och utrymme på scenen. Replikföringens precision i tonfall, röststyrka och tajming imponerar, liksom behärskningen av kroppsspråket. I deras agerande finns publiken hela tiden som en medveten närvaro. Fredrik Evers och Mattias Nordkvist mäter sig i exakthet och styrka men med en högre stämd ton. Evers gestaltning av Lucky drar ned applåder mitt i föreställningen.
Beckets drama fungerar som plattform för den idé som Henric Holmberg så tydligt influerats av: Individens förankring i kroppen och människans grundläggande behov av relationer. Läsarten decimerar rymden och pessimismen i dramat. Den har en politisk potential som iscensättningen inte sträcker sig till att realisera. Den ger en charmig och underhållande föreställning som gör scenberättelsen gripbar för en bred publik. Framför allt firar den skådespelarkonsten. Det är en fröjd att uppleva Wiklanders och Wollters trygga scenglädje.
