Shakespeares verk har en märklig förmåga att fascinera. En hel trio svenska teatergrupperingar ägnar sig sedan många år åt att om och om igen spela dessa 400-åriga pjäser som sommarteater: Roma på Gotland, Gräsgården vid Kungsgården, Vadstena och Spegelteatern på Steninge slott utanför Märsta - den sistnämnda är också den äldsta, som nästa år kan fira 20-årsjubileum.
Shakespeares 35 pjäser fungerar som utmärkt ram: ett välkänt namn, en blandning av tragedi och komedi samt miljöer som till sist verkar flyta samman till ett slags färgstarkt Shakespeareland av onda kungar, kärleksintriger, narrar, missförstånd och lyckliga tillflyktsorter.
Spegelteatern, och regissören David Wall, har denna sommar just betonat detta
shakespearska universum genom att foga samman två stycken, ”Slutet gott, allting gott” och ”Som ni vill ha det”, till en ”ny” pjäs med välkända ingredienser. Handlingen är dock flyttad till mustigt Centraleuropa vid sekelskiftet vilket gör att miljöerna kryddas med en smak av öl, mustascher och zigenarmusik. Shakespeare som operett, om man så vill, och en lätt släng av Bizets ”Carmen”.
Handlingen börjar med att publiken får audiens hos hertig Friedrich, som spelas av regissören själv. Under en halv timma får åskådarna stå och uppleva hur brorsdottern Helena beordras välja man, gifta sig och sedan lämna landet.
Hon ratar några ur publiken men friar till Bertram som dock är kallsinnig till förslaget och flyr till den dekadenta stadsdelen Ardannerstan för att undgå repressalier från hertigen. Den gamla nedslitna skolflygeln vid slottet har fantasifullt blivit omgjord till krog och bordell. David Wall har velat skapa en uppsättning som slår mot bigott moralism och fanatisk renhetsdyrkan.
Ardennerstan, en
parallell till Ardennerskogen, är ett Eden av skratt, fylla och sexuell utlevnad - fast inte helt idyllisk. Hororna är zigenarflickor, här skildras antydningsvis ett folk som en utsatt grupp. Ardennerstan är en frihet som urartat - ungefär som Christiania i Köpenhamn. Det lustfyllda ruset perverteras till ett tvång och en utslagningsmekanism.
Denna skvader av ”Slutet gott, allting gott” innehåller flera komplikationer och diskussionsämnen. Också den heterosexuella normen blir ifrågasatt. Den andra hertigdottern Zelia gifter sig visserligen med en Björn men under fällen döljer sig något annat. Melankolikern Jacques blir här, via Björn Johansson, en Leninlik idealist som skyr kvinnor.
Spegelteatern har med åren blivit ett stort företag som ägnar sig åt teaterutbildning, Bajen-revyer och interaktiva mordmysterier. Ensemblen kommer från egna led och från olika stadier av levnadsvisdom och utveckling. Joakim SÆdén som spelar Bertram har varit med flera år och har en karismatisk utstrålning och påminner denna
gång om en aningen stel, bildskön operettprins. Lisen Rosell gör skickligt en envis Helena som tar ett lösskägg som medel för att vinna lyckan och överleva denna värld av män.
Frida Nordstrand övertygar som Zelia, som väljer en annan väg än vad originalpjäserna säger - men möjligen tänker. Jesper Bromark gör humoristiskt sin figur mer till original än narr. Peter Krell ger hertigen en absolut livslust. Dimitrie Poriazov ger sin biroll en stämma djup som en brunn och en humor lika kvick som svalorna som bor på skolflygelvinden.
Spegelteatern bjuder på en lekfull, litet charmigt styltig iscensättning som har alla förutsättningar att utvecklas till något mer trivsamt vildvuxet under sommaren. Premiärkvällen var kylig som en Mälarvik. Publiken såg ut som en koloni av fjärilspuppor, omsvepta av underbyxsskära filtar. Över slottet far planen från Arlanda på väg till olika destinationer - men till Ardennerstan far bara Spegelteatern.
