Betyg: 3 av 6
Efter 26 år i branschen – och 17 avverkade julkonserter sedan 21 november – kan man tycka att Carola Maria Häggkvist borde ha uppnått en artistisk säkerhet och mognad. Men nej, det är fortfarande något av ett äventyr att se Carola livs levande på en scen. Man vet aldrig riktigt vad man ska få och hur det ska gå.
När den karismatiska sångerskan och hennes band har turnéavslutning på ett lätt sakralt men mysigt dekorerat Cirkus – som redan från början är Stockholms julmysigaste scen – känns det mer som en premiär. Inte musikaliskt, där sitter allt som om inget hänt sedan 1985, men desto mer i det som händer mellan och runt omkring låtarna.
Carola rör sig stolpigt på sylvassa klackar, stakar sig, glömmer bort sig och uppför sig allmänt som en artist som inte riktigt fått fason på sitt mellansnack. Hela tiden på det där vänliga och omtänksamma, men samtidigt självupptagna, sättet som är så typiskt för Carola.
Hon känns inte ens naturligt avspänd när hon bjuder upp salongens alla barn på scen för allsång, tal om julen och en lätt bisarr frågestund. Fast allra mest bisarrt blir det förstås när hon iklädd rutigt förkläde knäcker två ägg och vispar ihop en äggtoddy, som hon gjorde i barndomshemmet, och sedan blir riktigt wild and crazy i En sockerbagare och några av de andra melodierna som virvlar runt granen i jultid.
Det mesta cirklar dock kring Carola och hennes starka förhållande till Betlehem och de två storsäljande album hon gjort med samma tema. O come all ye faithful och Silent night görs båda som baktunga powerballader och sätter tonen för hela konserten. Blues kommer in och rappar på The little drummer boy och den märkligt färglösa brittiska tenoren Paul Potts gör Oh holy night i en duett med Carola, och på egen hand Tristesse, som låter som den heter.
Carola sjunger oklanderligt, det gör hon alltid, men man kan undra över varför hon inte utvecklar sitt vokala uttryck. Vid 43 års ålder har hon kvar ett barnsligt tonläge. Det, liksom det mesta med Carola, är ett fängslande mysterium.
