När det gäller mörkerseendet kan det vara bra att titta aningen bredvid det man vill fokusera på, för att uppfatta föremålet som helhet. Ungefär så tror jag Carolina Frändes kalejdoskopiska collagepjäs om Olof Palmes person och politiska vilja är tänkt. Det hela är ett gytter av impressioner som får åskådaren att tänka på den skulptur vid Nybroplan som hedrar Raoul Wallenberg: ett nedmonterat monument.
Hela 34 personer räknas upp som textansvariga, däribland ensemblen på fyra personer. Av processen att utforska Palmemysteriet återstår knappt två timmar som med sina sång- och musikinslag drar åt revyhållet. Frändes avsikt är uppenbarligen inte att skapa något som täcker hela Palmes person eller gärning men iscensättningen framstår som en längtan efter helgjutna politiker som vill och kan formulera vad man strävar mot istället för maktsugna karriärister som byter åsikter efter tips från pr-byråer.
Lilla studioscenen Ettan är omgjord till tennisbana. Här pågår matchen mellan ett gestaltat 60-tal och ett nu. En Lena Nyman-kopia ställer naiva frågor som från Jag är nyfiken gul. Gunnar Sträng berättar historier. Det är gott om tidsmarkörer men också moderna inslag som den kvinna vilken från tv-monitorer berättar om sin längtan efter människor som tecknar en framtid på ideologiska grunder.
Ensemblen hälsar på åskådarna som på gamla vänner och har en innerlig relation till oss och föreställningen. De odlar en finstilt humor, ett rapsodiskt gott humör. Flygvärdinnetrevliga, på ett aningen obehagligt sätt som vore de guider runt ett Olof Palmeland.
Då och då får var och en av skådespelarna berätta om iscensättningsprocessen, om hur man valt bland materialet och då får publiken en aning om vad det korthuggna, det till synes meningslösa varit avsett att betyda. Det riktigt stora problemet med den färdiga uppsättningen är det myller av infall och snuttar av skeenden och avsikter som stycket innehåller. Det är leken och ironin kring det sista kvartalet av 1900-talet som får mest plats vid sidan av Palmeskuggan.
Ensemblen verkar hysa en stor beundran för retorikern Olof som intelligent blandade det personliga med sin syn på vad politik egentligen är. Man läser delar av tal men citerar också omdömen som innehåller kritik - som att han kom att romantisera och idyllisera arbetarklassen. Han var en dubbelnatur, påstås det, naiv och intellektuell på en gång. Just som pjäsen om honom.
För den som letar efter mening och avsikt blir iscensättningen för disparat. Stycket innehåller få saker att faktiskt reagera på, ta ställning till. Istället bjuder Uppsala stadsteater på ett pussel där många bitar saknas – medvetet så. Pjäsen framstår som ett slags bygg-din-egen-Palme efter eget behov eller för att fylla ett visionärt tomrum.
