David Lindley uppför sig som en 68-årig långhårig musiker bördig från Kalifornien kan förväntas göra. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var hans råddare som lufsade omkring på scenen och flyttade omkring instrument före konserten. Men det är alltså den mycket rutinerade och meriterade musikern själv.

När han sedan kommer till- baka in, lägger en av de två specialbyggda gitarrerna i knäet och tar fram en slide att spela med, är det precis lika avspänt. Långsamt, som en indisk raga, bygger han upp musiken. Låter den få en form och landa i den amerikanska rotmusik han sedan länge, långt innan det blev en trend, använt sig av för att, bokstavligt och bildligt talat, berätta historier med ljus stämma.

Liknelsen med en indisk raga är inte tagen ur luften. Tvärtom är det något av ett signum för Lindley att han smälter samman americanan med ett tonspråk färgat av en slags världsmusikestetik.

Inte som ett effektsökeri, det bara finns där helt naturligt i hans ornamenterande sätt att spela på.

David Lindley är i Sverige för att ta emot ett av de två pris som årligen delas ut av gitarraffären Guitar people. Detta år för tionde gången i ordningen. Som mångsidig och rutinerad stränginstrumentekvilibrist är mannen med de ståtliga polisongerna naturligtvis en mycket värdig mottagare. Främst har han gjort sig ett namn som medmusiker, i studio och på konsertscener, åt andra men han har även en solokarriär. Senast han var i Sverige, för två år sedan, uppträdde han tillsammans med Jackson Browne. De två har en lång och framgångsrik historia tillsammans.

Lap steele-gitarristen Richard Krantz, som tilldelas priset ”Up & coming talent”, är vare sig lika rutinerad eller känd men har även han gjort sig ett namn dels som soloartist, dels tillsammans med andra. På Rival presenteras hans busigt svängiga boogierock i ett klassiskt powertrio-format. Fast det där med boogierock ska inte tas för bokstavligt, Richard Krantz följer inte de upptrampade stigarna. Det gör också honom till en värdig pristagare.