Det är lätt att glömma bort vilken lysande jazzsångare Michael Bublé är. Med en snyggt smidig röst och perfekt tajming kan han jämföras med britten Jamie Cullum, en annan sångare som vissa jazzpuritaner avfärdar som en lättvindig surfare på vokaljazztraditionen. Den renodlade jazzen utgör visserligen inte mer än en tredjedel av kanadensarens Globenkonsert men den jazziga tajmingen och fraseringen finns som en underton i alla de andra låtar som han framför, de som drar åt pop, rock och soul.

Jazzen finns även inbakad i kompet, som inkluderar en nio man stark blåssektion. Samma sak där; synkoperna och solona hålls tillbaka men den lätta jazzkänslan finns kvar även när Bublé spelar ut sina allra mest publikfriande kort. Som i slätstrukna covers på Ben E Kings Save the last dance for me och den gamla Eagles-dängan Heartache tonight. Eller i den bubbligt poppiga Haven’t met you yet, från det senaste albumet Crazy love.

Att den stora, och till stor del påfallande unga, publiken köper allt beror delvis på kanadensarens charm och förmåga att förminska Globen till en nästan intim lokal med ett kvickt och roligt babbel som i vissa stunder är att betrakta som ståupp. Som i en rejält utdragen presentation av blåssektionen. Vad som inledningsvis förefaller bli en av alla dessa trista bandpresentationer man tvingas genomlida på konserter utvecklar sig till tramsig men stor komik med påhittad karaktäristik av blåsarna som häradsbetäckare eller behärskade Edward Cullen-typer.

Med både pyroteknik och konfettiregn och en utflykt till en liten scen i mitten av Globen blir det en händelserik och spektakulärt underhållande konsert. Man kan sakna stunder av ett tyngre och något mer förtätat musicerande, och ett intressantare urval låtar, men Michael Bublé gör klart för oss alla redan från början att det är ett party han vill bjuda på, ingen seriös konsert. Och ett party blir det, fast utan jobbiga krav på att sjunga med hela tiden och utan att den kostymklädde Bublé ens knäpper upp slipsknuten. Han glider jättesnyggt över scengolvet i alla fall.

När han i det sista extranumret, Leon Russell-klassikern A song for you, sjunger de sista stroferna utan förstärkning och sedan, till synes helt ärligt och från hjärtat, utförligt tackar alla som jobbat med produktionen och alla som kommit kan man inte annat än smälta litegrann.