Som betong. En, som det verkar, ogenomtränglig massa av koncentrerad, talad text. Den pjäs som Nobelpristagaren Jelinek skrivit om ikonen, det samhälleliga såret, terroristen och kvinnan Meinhof är ett berg av ord: ett raseri, ett krig mot alla ytliga och rationella förklaringar. En malström onda drömmar som spys ut från en civilisation som äter sig själv – en textmaskin av dödsdrift som genomkorsas av ekon från världslitteraturen och ideologier.

Teater Galeasen fortsätter sin c/o-verksamhet. Nu gör man Meinhofdramat som en samproduktion med Teater Tribunalen – där stycket spelas. Scenen är kaklad vit och liknar en obduktionssal, vissna begravningsblommor ligger på golvet. Ljusramper kan vändas mot publiken, blända.

Regissören Mellika Melani och översättarvirtuosen Magnus Lindman har skapat en knappt två timmar lång uppsättning som är brutalt intellektuell särskilt som Jelinek lämnat mer transparanta metaforer och specifik handling.

Titeln refererar till hur Meinhof speglas mot hur 1700-talsdramatikern Friedrich Schiller skildrar den skotska drottningen Maria Stuart, fängslad av Elisabet I. En kvinna kan utmana makt till vilket pris som helst – men poängen är också att diskutera självsyn. Hur såg Meinhof på sig själv? Hon som överger sina två barn för att befria ett motsträvigt tyskt folk?

Den mest tydliga tråd som Melani/Lindman tar fram är hur terrorgruppen Röda arméfraktionen, RAF, blir en teatral iscensättning där några av huvudrollerna har starkt exhibitionistiska drag. Ibland leker man agentfilm på scenen, Meinhof som Modesty Blaisekopia – också vad det gäller det sexuella, det fysiska utspelet.

Ett annat mycket påtagligt tema är Medea – ännu en drottning som offrar sina barn för hämnden. RAF är ju en vedergällningstragedi som får låna drag från dramat Rövarbandet, också det av Schiller. Här övergår en förträngd sexualitet till en uttalad dödsdrift. Slutscenen är en grav där kvartetten roller idkar lyckligt ironisk lågborgerlighet med lådvin.

Jelinek är nog mest intresserad av att skildra kvinnan som kulturellt betingad roll. Trots att Meinhof tar steget till ikon är hon ändå bara vad Jelinek kallar ”en fitta”. Texten är späckad med just den benämningen som ett ordskred av förakt som gör hennes drottningposition, uppoffringar och kamp till ett förtvivlat och misslyckat försök att slå sönder stela strukturer av politik och kön.

Meinhof och Jelinek skriver och skriker båda mot detta berg av ekonomiska, psykologiska och samhälleliga fundament som en valfrändskap av besatthet.

Tribunalen/Galeasen låter uppsättningen bli en karta över vad vänstern lämnat kvar på det övergivna slagfältet. Gång på gång gör Jelinek iakttagelser över en modern imperialism men mest av allt är texten en holmgång om identitet och om vilka roller tiden låter oss spela. Texten skvalar, griper tag, fascinerar – och tröttar. Uppsättningen kräver beredvillighet att reflektera över makt, våld och könsstrukturer.

Tribunalen/Galeasen överlämnar en utmaning men också en burlesk fylld av humor, ifrågasättanden – ofta av den text Jelinek skrivit – och energi. Frida Röhl är en kraftstation och förmedlar en närmast dionysisk tolkning av teater som ultimat frigörelseakt. Per Grytt spelar Andreas Baader med en manisk kraft som delas av teaterhögskoleeleverna Saskia Husberg och Alfons Röblom.

Ord, ord – så blir en recension lika fängslad av språklighet som pjäsen. Jelinek är ingen lättsam Vergilius att följa genom Inferno, men en oerhört intressant utmaning som erbjuder en unik möjlighet för invändningar, analys och motstånd. Språkbetongen är full av sprickor – det är det som gör den så djupt meningsfull.