”O, kunde jag uruppföra mina symfonier femtio år efter min död!”, skrev Mahler i ett brev från 1904. Och det var ungefär den tid det tog innan studioinspelningar i stereo började sprida Mahlerevangeliet. En komplett symfonicykel gavs1967 av konserthusföreningen i Wien, med en rad berömda dirigenter.
Sedan dess har Mahler expanderat till ”big business”, med en svåröverskådlig mängd inspelningar, och fått en fastplats i konserthusen. Mahlercykler är inte längre rariteter.
Vokalt och instrumentalt är ofta integrerat hos Mahler, och Konserthuset hade tagit fasta på den aspekten vid sitt 150-årsfirande av Mahlers födelse. Tillsammans med symfonierna ges även sångerna, i version för röst och piano, vilket ger en omväxling i all tung symfonik.
Det vokala soloinslaget vid inledningskonserten var Lieder eines fahrenden Gesellen, där den första och sista av de fyra sångerna har lämnat tematiskt material till symfoni nr 1, som uppfördes efter paus.
Karl-Magnus Fredriksson, vilken tidigare gjort utmärkta tolkningar av dessa sånger tillsammans med Filharmonikerna i orkesterversionen, gav nu en extra mörk ton åt Mahlers olyckliga kärlek i Winterreise. De blytunga kvalen i första sången underströks med dovt basdjup av Fredrikssons baryton. Nr 3 utvecklades till ett veritabelt drama, tillspetsat av ohämmad desperation.
Kompletterad av Matti Hirvonens distinkta, klangligt känsliga och klara pianospel, fick Fredriksson den inledande, soliga naturlyriken i nr 2 att skimra. Utlämnande och textnära tolkades nr 4, Die zwei blauen Augen von meinem Schatz.
Mahlers första symfoni gavs i september av Filharmonikerana under Oramo, och i maj av Radiosymfonikerna under Harding, som även ger den ikväll. Det är märkligt att Mahler så tidigt utvecklade ett personligt tonspråk. Med ledning av uttalanden i hans brev kan man i musiken finna en motsättning mellan en lögnaktig civilisationsvärld och en trösterik naturvärld. Det uttrycks i en ström av ständigt växlande bilder, där råmaterialet till den musikaliska vokabulären utgörs av såväl vulgariteter och banaliteter som naturens egna ljud i stiliserad form.
Åt den första symfonin gav Sakari Oramo ofta ett överraskande milt, avspänt drag, som i den natursköna första satsen. Stark och grov kontrast blev andra satsens collage av valser och ländler, där trion dansades i elegant balklänning. Växlingarna i tredje satsens för sin tid så chockerande begravningsmarsch utformades fint, här fick man ett ögonblick en överraskande ”Fellinikänsla”. Magnifikt, brännhett spel följde i den överspända, delvis Tjajkovskijinfluerade finalen, varpå applådåska bröt ut, följd av orkestertouche.
