Det är absolut fullspikat. Någon försöker smita in i kungliga logen men blir upptäckt före sista ringningen. Många svenskar har en relation till Brahms rekviem, inte minst körsångare som fått sjunga det i kyrkor.

Men först bjuds en aptitretare i ett av alla de verk som rann ur Haydns penna när han blivit kapellmästare för furst Nikolai: symfoni nr 34 (runt 1766). Första satsen framstår som en stämningsskapande overtyr, allrahelst som ett drama så tydligt ”börjar” i andra satsens allegro med mozartsk lekfullhet.

Sakari Oramo gör teater av musiken, det vill säga fyller stämmorna med drama. Det är ett fint exempel på hur instrumentalmusiken vid den här tiden gradvis övertog vokalmusikens uppgift att berätta en historia.

Så från Eszterházas hovsalar till Bremens katedral hundra år senare, den första spelplatsen för Johannes Brahms ”Ein deutsches Requiem”. Frågan om rekviet ska tolkas som religiöst eller bara andligt hör nog till historieböckerna; numera hör väl ingen skillnad på en mässa på tyska för gudstjänsten och en för konsertsalen.

Brahms valda bibelverser finns här i Konserthuset i ett texthäfte på svenska, av någon anledning i 1917 års bibelöversättning vilket är något svårtolkat i salongsdunklet (”Så haven ock I nu bedrövelse” heter ”Nu har också ni det svårt” i Bibel 2000).

Maestro Oramo introducerar cellotemat mjukt, nästan tillbakahållet. Den försiktiga starten tycks anpassad för att få ut så mycket som möjligt av körens ”Selig” när versen tas om en andra gång i fortissimo.

Oramo låter sedan de runt 60 rösterna ligga på maxstyrka större delen av konserten. Effektfullt förstås men kören får nästan för mycket fokus, orkestern försvinner.

Barytonen Peter Mattei öppnar, till synes utan ansträngning, sin strupe och låter rent guld komma fram. Mattei gör om sin psaltartext till en roll, sedan gör han den rollen till sin med fullkomligt självklar närvaro.

Den andra solisten är sopranen Ida Falk Winland, Rising Star härom året. Hennes stora vibrato täcker här den rena melodin där man hade önskat att den fått komma fram mer. Men dynamiken är bra mellan Falk Winland och den ömt tröstande kören i bakgrunden.

När slutet kommer ska det vara sublimt, men Oramo är fortfarande kvar på jorden. Musiken är lite tungfotad och som i första satsen en smula för långsam. Allting är konsekvent genomfört men det är ingen försmak av himlen.