Det är bara någon månad sedan Johannes Brahms Rekviem klingade i Berwaldhallen, i kammarversionen för två flyglar. Med Peter Dijkstras och Radiokörens skelettslankt förandligade tolkning i minnet, kändes Marc Soustrots märgfulla grepp om Brahms i Konserthuset närmast katolskt.

För det är en barock prakt, förgylld och svällande i formerna, som inramar de lösryckta bibelverserna. I den fullödiga orkesterversionen påminns lyssnaren också om det ofrånkomliga arvet från Bach. Men bredvid musikdramatikern Bach förblir Brahms en symfoniker, som bara fläckvis jobbar med mejseln: exempelvis när sopransolots fraser om tröst i femte satsen framträder i relief mot körsatsens rofyllda fond.

Andra satsens saraband inleddes lågmält och skulpterades till en dödsdans lika obevekligt framåtskridande som Preussiska armén.

Peter Matteis målande röst förmedlade bekännelsen om alltings förgänglighet avväpnande klart, och ledde över till verkets första stora urladdning i kör­fugan. Befriande osentimentalt klingade fjärde satsens lovprisning av himmelriket, medan Henriette Bonde-Hansens fladdriga sopransolo förmedlade nervositet snarare än förvissning.

Soustrots detaljarbete bidrog till ännu en stor kväll med Filharmonikerna, medan Eric Ericsons Kammarkör fyllde ut körpartiet med slankare klang än Radio­kören i samma verk – men pregnant i textning och närvaro.

Steve Sem-Sandbergs läsvärda essä i programbladet problematiserar den nationalistiska tendensen i epitetet ”tysk” mot fonden av Tyska rikets enande 1870, två år efter verkets uruppförande, och de därefter följande världskrigen i Guds och tysk­hetens namn.

Men Brahms dödsmässa genomsyras av tron på möjligheten att stå ansikte mot ansikte med det gudomliga, i mänsklig form. Det är trots allt starkare.