Inramade av Tanto Södra Koloniträdgårdsförenings halvt överblommade, dekadenta grönska dricker flickor i veckade kjolar vin ur medhavda kaffemuggar medan First Aid Kit sjunger upp inne på Eriksdalsbadet.

Trots att föreningen Popaganda inte är en lika separatistisk finsmakare som Way Out West, Sverigedebuterande Ellie Goulding verkar till exempel kunna utvecklas åt vilket håll som helst och kan lika gärna komma att bubbla som 2011 års påhittade Dido-fluff, så är det ändå en boutique-festival.

Bandet Jamaica, som spelar på samma scen som Goulding, har till exempel jobbat med precis alla i den franska klick som fått sina landsmän att känna att de, förutom demokrati, trekanter och pannkakor, också uppfunnit electron så som den ser ut idag.

Som en del i utvecklingen har Jamaica, de spelade tidigare under namnet Poney Poney, gjort ett electro-album helt utan syntar. Konserten är enkel och rak, och deras gitarrer låter roliga – som Def Leppard-solon inspelade på kassettband – men det blir inte mycket mer än så. Det starkaste, och finaste, minnet från spelningen är alla de unga bloggarna i vintage-kängor som dansar som om de hade Huntingtons sjukdom.

Mittemellan Goulding och Jamaica spelar de skotska mjukisrebellerna Belle & Sebastian. Med sig har de en hel stråksektion och de drar igång The state im in, första låten från deras första album som i skrivande stund säljs för flera tusen kronor under febriga auktioner på internet, redan som tredje låt. Jag tror inte jag sett sådana panikrus på en festival sen Markus Krunegård spelade på Hultsfred.

I knäppta jumprar och beige byxor spelar de sina indiesånger om barndomsminnen, sexleksaker och religion så tyst att folk som pratar sänker rösten för att inte störa.

Linnea Jönsson från Those Dancing Days gästar på Lazy line painter Jane och bandet avslutar som de rockstjärnor de ändå är, trots oviljan, med sångaren Stuart Murdoch ute i publikhavet, och publiken dansande på scenen.

Det är höstens kanske allra första dag och huttrande stockholmare ser ut att ha överraskats av kylan. Tjejen i hittegodstrailern, som står parkerade rakt framför den öppna bassängen, berättar att tre personer badat under dagen. Men när klockan sakta passerar tio på kvällen verkar det ändå på något sätt bli varmare på området.

Clarions ensamma fönster stirrar ner på folkmassan och ett gulgrönblinkande flygplan på låg höjd ser nästan förnärmat ut när Robyns rymdskepp landar på Popagandas största scen. Med musik som är tuggummi, sockerdricka och snuskiga serier från Japan på en och samma gång personifierar hon allt det Lady Gaga skulle kunna vara i den bästa av världar. Vinden sveper iväg nästan alla ljud utom den allra djupaste basen, men den finns det desto mer av, Robyn studsar över scenen som en batteridriven kanin och avslutar festivalens första kväll med ett set som bland annat innehåller en minimalistisk cover på Teddybears Cobrastyle.