Den som är nyfiken på Donizettis allra första opera bör ha vägarna förbi Vadstena slott för att stifta bekantskap med denna raritet. Vadstena-akademien, som framgångsrikt varvar nyskriven musikdramatik med äldre, bortglömda verk ur operahistorien, har med benägen hjälp av den lika framstående som flitige musikarkeologen Anders Wiklund grävt fram Enrico di Borgogna, som märkligt nog inte spelats sedan uruppförandet i Venedig 1818.

Donizetti operadebuterade som 21-åring och det är hörbarligen en bit kvar till hans genombrott på 1830-talet med Anna Bolena, Kärleksdrycken och Lucia di Lammermoor.

Stundtals känns musiken lite oprofilerat lättflyktig, även om det finns drag som förebådar Donizettis senare bel canto-operor med smekande melodik och virtuosa arior. Fast minst lika ofta associerar man till Rossinis sprudlande humör, drivande puls och smittande ensembler.

Enrico di Borgogna är en melodramatiskt äventyrlig och emotionellt storvulen hjälteopera om makt, hämnd och kärlek; ett triangeldrama om en hänsynslös tyrann, en ståndaktig kvinna i nöd, räddande riddare och rebeller i uppror.

Regissören Clara Svärd har signerat en vårdat stiliserad och lätt historiserande uppsättning, där spelet framförs på en podiescen bakom orkestern. Fonden utgörs av bröllopssalens utsmyckade vita vägg, där bakgrundshistorien visas genom animationer under ouvertyren.

Scenen är renrakad, men scenerierna välkomponerade som tablåer med omsorgsfullt arrangerade positioner eller koreograferade mönster. Anna Kjellsdotters kostymer är smakfulla och bidrar tillsammans med Jimmy Ströms ljusdesign till en konsekvent visuell helhet. Man sjunger på italienska, men svensk sammanfattning ges via textmaskin och librettot i översättning går att läsa i programmet.

För att uppsättningen ska bli meningsfull musikteater och inte bara arkivhistoriskt intressant krävs goda musiker och sångare. Dirigenten Olof Boman arbetar för högtryck med att få liv i partituret, spela cembalo och jämka samman ensemblen med orkestern, som hängivet men inte helt fläckfritt spelar på tidstrogna instrument.

Den statiskt stilfulla regin kräver stark uttrycksförmåga inom den återhållna ramen av de unga sångarna och avslöjar om det brister i kroppslig energi och scenisk medvetenhet.

Vokalt finns några utropstecken, som den tyske tenoren Thomas Volles kärleksplågade, känslostormande mjukisskurk och landsmannen Christian Oldenburgs elegant välsjungande narr med magiska nypor och otvungen publikkontakt, men också sopranen Rebecca Rasmussen får blomma ut som den ädelmodigt älskande Elisa.

Titelrollen Enrico är en byxroll och görs med raffinerat artisteri av den tysk-ungerska mezzosopranen Kinga Dobay. Hon fängslar med sin expressivt färgrika stämmas alla schatteringar och sjunger som om varje ton är betydelsebärande med känsligt nyanserad frasering.

Bland alla svartklädda sammansvurna, mordiska planer, smärtfyllda bröst och tårefyllda kval lyser hon av oförfalskad sångarglädje och lyckas fylla den romantiske hjälterollen med oavbrutet engagerande sceniskt liv.