Storstäder med självaktning har en kulturell undervegetation som ifrågasätter och saboterar vaneseendet. Grupperingar för vilka utanförskapet, också formmässigt, är själva poängen. Att sjunga falskt är, exempelvis, mer berättigat än att sjunga rent.
Bombina Bombast hör till just den sorten – scenspråket flirtar närmast med studentspexet när gruppen nu omtolkar den klassiska romanen Dr Jekyll och Mr Hyde från 1886. På scenen blandas fysisk spattighet med ett slags ironisk musikal med plats för rimmad själsfördjupning och absurd komik.
Berättelsen om doktor Jekyll som på nätterna förvandlas till driftmaskin och sexualatlet är välkänd – så pass att bombasterna mycket lätt kan göra en variant där herr Hyde blivit tidig homosexuell, samtida med Oscar Wilde. Filip Lindkvist som dubbelnatur markerar sina olika attityder med hjälp av en mönstrad väst – så några vilda utsvävningar är det inte fråga om. Här poängteras att Mr Prides läggning är den ursprungliga och att rollen som doktor Jekyll bara varit ett slags överrock av tragiskt påtvingad social nödvändighet.
En timme varar iscensättningen som växlar mellan montypythonska rörelsemönster och sångavsnitt där rösterna kastar sig mellan tonarterna. Ibland blir det stelt, ibland kul. Adriana Essén som stackars fru Jekyll sjunger utmärkt, Peter Åström är stoiskt rakryggad som tråkmånsen Mr Utterson och Filip Lindkvist gör Jekyll/Pride till ett offer som till sist får nog.
Just det gör förstås att Bombina Bombast trots sina brister och relativa scenovana passar alldeles utmärkt på Pridefestivalen.
Föreställningen spelas på Boulevardteatern, kl 18 på lördag.
