Ordmängden i Elfriede Jelineks Babel (2004) tränger sig på läsaren. I ett oavbrutet forcerat flöde av röster och sättningar synliggörs maktstrukturer. Västvärldens stora berättelser – antikens mytologi, Bibeln, Nietzsche, Freud med flera – styckas och centrifugeras tillsammans med vår tids medialisering och sexualiserade varuprägling av kroppen. Fragmenten kastas ut i en kritik av en civilisation som har gått över styr.

I Mellika Melouani Melanis regi på Nya studion blir Babel ett kulsprutesmatter av ord, bilder och ljud. Könsord och aggressiva hard core-riff övergår skarvlöst i maskingevärslåt, och i stroboskopflimmer mejas nakna unga män i blonda peruker ned till en kötthög i en bassängliknande gryta. Den amerikanske soldaten som kryper på golvet liknar mest en liten pojke som leker krig.

Scener som dessa blandas med bland annat pietà-motiv, manskroppar i klassiska statypositioner och programledare, ackompanjerade av signaturjinglar. Skådespelarna tävlar om att läsa Jelineks text så snabbt som det bara går och utför prestationen att säga så många meningar som möjligt på ett enda andetag.

Bakom allt detta projiceras snabbt växlande bilder i ett stort öga. De går lätt att känna igen från tv:ns och dataskärmens flimmer: förnedringen och tortyren från Abu Ghraib-fängelset blandas med explosioner och kirurgiska bilder. På skärmar på båda sidor av salongen rullar ordmassorna i Jelineks text.

Grymheten får en kontrapunkt i lekfulla inslag i skådespeleriet och i publiktilltalet. Det ger ögonblick då tempot dras ned och bildbombardemanget fegar ur. Samtidigt skapar det en rytm och en tillgänglighet till ord- och bildkrevaderna. Komiken har en motsvarighet i det bistert drastiska i Jelineks ordkrockar och ofta fastnar skrattet i halsen.

Skådespelarna visar sin ekvilibrism i snabbhet, intensitet och förmåga till publikkontakt. Det hela görs med ett distanserande smil och ett stort mått av spelglädje. Utrustade med mikrofoner rör de sig bland de främre raderna i salongen. De lurar oss också att applådera tävlingsinslagen, göra vågen och delta i ett pretentiöst kroppsmåleri-konstverk. De kommenterar både Jelineks pjäs och sig själva som skådespelare. Gränsen mellan vad som är autentiskt, iscensatt och fiktivt görs suddig.

De knappa två timmarna utan paus går fort och ger en grotesk uppförstoring av upplevelsen av vår splittrade bild- och ordrika tillvaro.

Den styckade kroppen blir en stark bild för en förlorad respekt för mänskligt liv, i en uppsättning där Melanis särpräglade uttryck som regissör och Jelineks ord är själsfränder.