På streamingtjänsten Spotify är Blurs Song 2 – den som i folkmun också går under namnet woo-hoo-låten – etta på bandets topplista. Det säger egentligen allt om Blur anno 2012. Att London-gruppen har gått ifrån att vara ett band som mitt i stormens öga definierade sin samtid till att vara bandet som avverkar hittar. Som vilket gammalt Finlandsfärjeband som helst. När den återförenade kvartetten halvvägs in i konserten spelar Song 2 blir det kaos i publiken. Det berusade killgänget klär av sig på överkropparna. Några tjejer buggar av glädje. Alla skriker woo-hoo. Det är en märklig känsla. Inte var det väl så här som det skulle bli?

Att tycka att Blur idag har spelat ut sin roll handlar inte om att inte ha gillat bandet tillräckligt när det begav sig. Det är snarare tvärtom. Det fanns ju en tid då Blur betydde allt. Idag är de snarare en påminnelse om alltings förgänglighet. Det gör ont att se den medelålders Damon Albarn ikläda sig sitt 26-åriga jag genom att strutta runt till tonerna av Parklife. Lika bedrövande är det i öppningsnumret Girls and boys. De förut så charmerande nonsensaktiga låtarna låter så smärtsamt poänglösa med nutida mått mätta.

Det går inte ens att blunda och acceptera en skjuts tillbaka till 90-talets britpop-era då det regnade engelska band med tajta mod target-tröjor från skyarna. När allt handlade om Adidas Gazette-skor, tajta träningsoveralljackor, Fred Perry-pikétröjor och NME-omslag med Gene, Ocean Colour Scene och Supergrass. När bandet Menswe@r ansågs moderna för sin snabel-a-stavning. Allt det var ju då. Att Blur på söndag spelar på avslutningsceremonin för OS i London är lika logiskt som att Spice Girls gör det. De var båda två band som en gång i tiden representerade Storbritannien. Idag är de istället en spaning från en populärkulturell tid som flytt.

Nog för att Blur gör fina versioner av This is a low och Tender och att den avslutande The Universal låter nästan lika mäktig idag som under 1995. Men det förändrar egentligen ingenting. Blur har slutat att säga saker om sin samtid. Istället åker de runt för att spela på nostalgiska strängar – från en era då vi alla var lite yngre, smalare och hade mindre ansvar – och får berusade folkmassor att tjuta woo-hoo.