Odenteatern kämpar på. Klas Ahlstedt driver privatteater på egen hand och med beundransvärd envishet. Han fyller sin källarscen med föreställningar av olika slag till lunch, på eftermiddagen och kvällen. Det är trångt, slitet men också fyllt av en okuvlighet som imponerar.
Nu spelar man Hallå Pappsi! som är ett slags fortsättning på Peter Birros pjäser Arbetarklassens sista hjältar och Neil Armstrong var aldrig på månen, båda stora framgångar på Dramaten. Också den här gången är Börje Ahlstedt med på scenen även om texten är skriven av Lena-Katarina Swanberg och ensemblen. Klas Ahlstedt slipper dock att spela son till sin egen far. Pjäsen handlar om boxaren Nisse, 71, som får besök av sin dotter Rocky och hennes man Sture, tenor.
Hallå Pappsi! är en kort pjäs om vårt behov av livslögner. Nisse ljuger om sin fysiska oförmåga för att få medlidande av dottern, hon i sin tur tror att livet blir bättre av större bröst och maken/svågern Sture tror att han har möjlighet att ta över Allsång på Skansen. Ingen har några pengar, dottern stjäl Nisses prispokaler. Allt är en trasa där man försöker övertyga omgivningen om sin lycka genom att tala med hög röst.
Texten rör sig på två nivåer. Nisses monologer om allt stryk han har fått genom, och av, livet är säkra stilstudier. Börje Ahlstedt vet precis hur man ska balansera djup och bedrägeri. Nisse talar om vad styrka egentligen är, blandar minnen med att tala om sin ensamhet. Det är bra gjort, ofta starkt.
Rocky och Sture blir mest karikatyrer, tragedin med torr humor blandas med klatschig fars. Det är dock stunderna av allvar, när Börje Ahlstedt dominerar med sin förmåga att skapa energi runt intighet och slå an en ton av genomskinlig hopplöshet som gör uppsättningen sevärd. Hallå Pappsi! är en skvader med en effektiv speltid på 75 minuter plus paus. En pjäs om samtiden, utan tvekan, och med en Börje Ahlstedt som ofta blixtrar till med en rak höger – precis som Nisse Karlsson.
