Den blinde Homeros är den mytiske upphovsmannen till eposen Iliaden och Odysséen, men i verkligheten rörde det sig ­antagligen om flera muntliga diktare som framförde berättelserna om det trojanska kriget och Odysseus.

I uppsättningen av Anders Duus version av Odysséen finns det fler upphovsmän och -kvinnor än det är möjligt att räkna upp. Projektet är ett samarbete över alla möjliga gränser. Ändå ger föreställningen ett enhetligt intryck av bländande skönhet. Scenrummet begränsas av tygstycken med textila pelare på sidorna och av en stor projektionsduk i fonden. Där syns såväl havsvågor som moln, gudar, hajar, en oljeplattform och havsvidundret Proteus.

Skådespelarna står ibland stilla och talar med varandra på teckenspråk. Då märker jag på den dominerande döva publikens reaktioner att jag går miste om något. Uppenbarligen är dialogen rolig. Som hörande får jag i gengäld tillgång till vacker musik och ljud av havsvågor och fåglar (och ett texthäfte med handlingen).

Tillsammans kan vi njuta av det tydliga fysiska spelet, av akrobatiska konster i en hängande rockring och längs ett rep i taket. Allt är självklart en del av handlingen, en berättelse i cirka 30 scener, som pendlar mellan Odysseus hemö Ithaka och platser han besöker på sin vindlande färd.

Per Arvidssons berättarröst och projicerade texter introducerar scenerna, där den första handlar om att Penelopes och Odysseus son Telemakos föds. Strax därpå beordras Odysseus ut i kriget, som rör äganderätten till den sköna Helena, Menelaos hustru. Familjen splittras för 20 år framåt. Sceniskt behandlas i första hand tiden strax före Odysseus återkomst, men skildringen inter­- folieras av återblickar på hans äventyr, som han berättar om för att undgå döden. Parallellt försöker den sköna Penelope undvika ett nytt äktenskap med någon av de unga friare som är ute efter henne, riket och pengarna.

Även i modern version är Odysseus (Robert Farmer) ”mångförslagen”, som när han överlistar cyklopen Polyfem (Ramesh Meyyappan), en jättestor Plåtniklas på styltor; han lyckas genom att kalla sig ”Ingen”. I själva verket är hans strävan att vara Någon, en strävan han delar med sonen Telemakos, Andreas Falk.

En sådan strävan kan ge upphov till krigshandlingar; här får vi se dess följder: alla döda som hamnade i Hades, alla som fortfarande bor i flyktingläger. Utan att det verkar sökt är krigen placerade i en nutid, där allt kommenteras via tv-skärmen.

Kvinnorna är också krigets offer, som den väntande Penelope, Ipek D Mehlum. Men hon är ändå avundsvärd i jämförelse med tjänsteflickan Melanto, som får serva friarna sexuellt medan de avvaktar resultatet av sin belägring. Linnea Backgård i rollen är ett slags Julia till Telemakos Romeo, men allra mest en Ofelia som offras i en strid hon inte har med att göra. Den sköna Helena själv vacklar i en scen omkring som en drogberoende Marilyn Monroe, också hon spelad av Mehlum.

Många fler skådespelarinsatser är värda att nämna, men jag nöjer mig med Gunilla Vestin Wallin, en av Tyst teaters pionjärer, som bland annat spelar Athena. I mörka glasögon övervakar hon skeendet som Odysseus vapendragare och är samtidigt en representant för hög scenisk kvalitet.

Samarbetsprojektet Odysséen kommer säkert att få följder långt utanför teaterns värld. Men i första hand är Odysséen en konstnärlig produktion vars bildspråk leder tankarna till Robert Wilsons Drömspel, Chaplins Moderna tider och Roy Anderssons sena filmer. Det är en uppsättning jag gärna återkommer till, även om föreställningen är tre timmar lång.