Arnold Wesker (född 1932) firade för några år sedan 50-årsjubileum som dramatiker. Han ingick i den grupp av ”arga unga män”, med bland annat Harold Pinter, John Osborne och Edward Bond, som på 60-talet bröt med konventionell brittisk konversationsteater. De använde scenen för att uttrycka ett raseri mot samhällets välpolerade klassförtryck och sociala orättvisor. Weskers genombrottspjäs The Kitchen från 1959 gav upphov till begreppet diskbänksrealism i teater.

Som en pendang till den upproriska Jungfruleken av Jean Genet spelar Skillinge teater nu en senare monolog av Wesker, Vad i all sin dar hände med Betty Lemon, från 1986. Carina Söderman, som är ett av de revolutionära hembiträdena i Jungfruleken, intar kaféscenen, med en kombinerad rullstol/rollator och en blommig käpp.

Betty Lemon, lady och änka efter den adlade men notoriskt otrogne socialisten James, har utsetts till Årets handikappade kvinna. Med rollatorn som talarstol förbereder hon nu ett tal som ska hållas vid prisceremonin. Det blir en bitsk, svidande uppgörelse med alla de normer och värderingar som gör att människor känner sig handikappade eller bara på fel plats i livet.

Lady Lemon står med röd, yster peruk och frustar av anarki inför hederstiteln som krymplingarnas drottning, medan hon kämpar med att öppna kaffepaket, trillar över rullstolen och svär över en dotter som aldrig svarar i telefon.

Carina Söderman fångar ensamheten och ilskan hos denna kvinna och har ett fysiskt sätt att arbeta med alla sarkasmer som Kristina Lugn träffsäkert har överfört till svenska. I studsande självironier à la Lugn kallar Betty sig själv för Madame Sidenstrumpa, stödstrumpa, hängrumpa, och beklagar alla dem som gift sig med fel person – tills döden äntligen skiljer dem åt.

Återkommande tittar hon upp på ett långt, hängande rep, som gjort för att hänga sig i, och undrar vad vi ska ta oss till med alla som handikappats av utarmad fantasi. Samtidigt öppnas successivt en fondridå mot en vägg där Marta Cicionesi målat en blå himmel av frihet, med en rund iris i mitten, som ett stort, nyfiket livsöga.

Och när allt skulle kunna vara riktigt hopplöst kommer Caroline Leander in på scen och möter Carina Söderman i musik och kabarésång. Då kanaliseras bittra oförrätter och funktionshinder till en besvärjande livsenergi och glädje.