Maria Sveland gör som Bertolt Brecht i sin roman Bitterfittan: hon betraktar inte något som naturligt bara därför att det är allmänt förekommande. Hennes alter ego vägrar, trots en motsträvig verklighet, släppa hoppet om sådant som ren kärlek, knapplösa knull à la Erica Jong och jämställdhet mellan man och kvinna.

Nu står denna Sara på scenen i Uppsala, i dramatisering av ­Marie Persson Hedenius och i regi av Sara Giese, som också står för scenografin. Anna Lyons i rollen sköter sedan det mesta på egen hand: talar, sjunger och handskas med rätt knepig teknik. Hon är suverän i sin kontroll, men jag undrar om hon verkligen ska behöva göra allt själv?

Det finns något dubbelt med den lilla lilla uppsättningen i den lilla lilla salongen. Med få undantag får ju feministisk teater hållas på sådana platser och gärna till ­liten kostnad. Här bidrar dock de knappa resurserna till berättelsen om den duktiga karriärkvinnan, som länge framgångsrikt döljer sin graviditet och all oro i samband med återkommande blödningar. Ingen får ana någon svaghet hos henne. Hon är superkompetent.

Hennes man Johan gör också karriär, inom teatern, och de har jämställdhet som ideal. Men med sonen Sigges ankomst brakar allt samman. Sara uthärdar ensam sina mjölkstockningar och sin ångest medan Johan håller produktionsmöten i rummet intill och sedan försvinner till Skellefteå på tio veckor. (Vilken rysare!)

Anna Lyons talar direkt till publiken medan inspelade röster förmedlar de andra, familjerådgivarna med sina berättelser om den naturliga arbetsuppdelningen mellan man och kvinna, osv. Själv ordnar hon en svag liten röst åt Sara och en stark manlig åt Johan.

Hon talar om manlig tystnad i förhållanden, som kvinnor gör allt för att tränga bakom, och kvinnornas tystnad på redaktionsmöten, när männen babblar på och inte ens märker att kvinnorna finns där.

Det handlar inte om lagar och förordningar och rättigheter, det handlar om alla de tysta överenskommelserna som existerar utan­för lagen. Den tunga vanan, som gör det svårt för Sara att bara tänka på sig själv, även om hon verkligen behöver en resa till ”tönt-Teneriffa”.

Sara iakttar äldre, kränkta kvinnor, som gett upp sitt eget liv. Hon minns sin mammas böjda rygg över diskbaljan till faderns rytanden. Hon undrar om hennes svårigheter är personliga eller del av en struktur. (Hon är strukturen, tänker jag.)

Suzanne Brøgger finns med som en drös böcker och med sin lugna röst, hon som en gång skrev ”Fräls oss ifrån kärleken”. Hon är inte till så mycket hjälp i dag, i sin åldrade visdom.

Bitterfittan är en rolig uppsättning med uppfinningsrik regi, som förmedlar stor vilja till motstånd. Anna Lyons visar styrka, sorg och förundran. Hennes Sara är arg, en riktig bitterfitta, men vi får mer av orsakerna till ilskan än själva ilskan. Det är bra.

I salongen ser jag bara kvinnliga kritiker. Det kanske kan förklaras av viss forskning som vi får ta del av: Det är svårare för män att lyssna på kvinnor än vice versa, eftersom kvinnor har så jobbiga röster.