Det går inte att komma undan Bibeln. Religiösa texter bildar ett fundament för hur vi lever våra liv och vad vi förstår som sanning. Vi behöver hopp, en fallskärm inför hoppet från livet till döden. Vi längtar efter absoluta regelverk. Vi vet att Bibeln är en konstruktion, sammansatt århundraden efter Jesu död för att legitimera den nya religionen kristendom. Vi vet att det nya prästerskapet kom att använda detta kompilat som maktinstrument. Att kunna sin bibel är ändå att vara del av ett samtal om livet genom årtusenden. Världen är en scen, Gud dess regissör. Sant eller falskt?

Göteborgs stadsteater, och Niklas Rådström, gör nu ett djärvt försök att sammanfatta böckernas bok. 4,5 timmar lång är uppsättningen men rör sig snabbt genom texterna – och diskussionen om den. Tolkningen är ett debattunderlag där Rådström ger oss en splittrad Gud med en trio ansikten, tar upp religiös terrorism och ger oss en poetisk slutakt.

Stefan Metz iscensätter dramat som en mångkulturell, musikalisk ensembleteater på en smutsgrå scen genom en behärskad teatralitet. Här spelas dödsångest, gudomliga uppdrag och flyktingproblematik rakt ut mot publiken. Ibland med en mycket detaljrik, humoristisk närhet. Flera scener blir stränga förhör, några nästan extatiska excesser. Berättelsen om Bibeln och om hur den visar oss vår Gud byter skepnad och ton, men blir aldrig tråkig, tvärtom.

Rådström ger oss en Adam och en Eva som irrar genom vår blodiga historia. Till sist blir paret till Josef och Maria. Med på scenen är också tre änglar – varav en av dem till sist visar sig var Lucifer, avfällingen och frestaren. Han spelas skickligt av Henric Holmberg med en spetsig, svart ilska. Först representerar gruppen en Gud som vill ha sig ett paradis, sedan en galen tyrann som – trots sina bud – dödar mängder av människor som befinner sig på fel plats. Man prövar Job med många lidanden. Sedan försvinner Gud – menar Rådström. Den gudom en stam skapat för att rättfärdiga sina dåd blir med Jesus en tröst för individen, en kärleksapostel. Gud prövar nya vägar, utger sin son och lämnar skeendet.

Carl-Magnus Dellow gör en fantastisk insats som massmördaren Moses, vaktmästaren som blir tyrann. Den långa scenen för oss till idag, till konflikterna kring staten Israel, och är möjligen mest provokativ av dem alla. Hur komprimeras allt det våld som människor utfört genom att hänvisa till Gud? Michalis Koutsogiannakis har tyngd som ängel. Jesus spelas av Mina Azarian – saktfärdig, bortvänd. Hon läser starkt en nytolkad Fader vår. Maktfullkomliga präster, domedagsprofeter och kärleksdikter från Höga visan blandas om vartannat. Här instiftas lagar och lagar och lagar. Alla är vi flyktingar från det ursprungliga Paradiset.

Slutscenen när Johan Gry, inuti en livmoder, längtar efter att födas ger en bild av hur Rådström ser på mysteriet livet. Det är lyriskt trösterikt och innehåller en tro på undret liv som överskuggar skaparen och dennes möjliga brister.

Bibeln är en storslagen saga om en förbannad israelisk Gud som ångrar sig – eller om en kristendom som bestämmer sig för att avstå från honom. Göteborgs stadsteater ger oss anledning att tala utförligt om den Gud vilken skapat oss – eller som vi skapat åt oss. Allt genom en mestadels magnifik och välspelad uppsättning. Amen.