Ljuset tänds på Dramatens Lilla scen. Över scenen rör sig fem flickor i vita underklänningar, i färd med att klä sig till begravning.

Metodiskt klämmer de in varandra i stela, höghalsade klänningar i en dammig svart nyans och knyter hucklen hårt runt huvudet. Dragkedjorna dras upp med ett väsande.

Flickorna är mellan 20 och 39 år och under uppväxten har de knappt fått lämna sitt hus på den spanska landsbygden. Nu har deras pappa dött och den nyblivna änkan Bernarda tänker följa traditionen och låsa in sig själv och döttrarna i villan under åtta år av påtvingad sorg.

Avskurna från omvärlden mals de fem kvinnorna mot varandra medan de syr lakan och drömmer om kärleken, tills avundsjukan och klaustrofobin förvandlar små, hämmade flickor till hämndlystna monster.

– Kläderna hjälper verkligen rolltolkningen jättemycket, för man blir ju helt åtsnörd med en sån där grej på huvudet och det svarta tyget – det sitter åt och det klämmer. Och att se varandra så åtsnörda hjälper också till, säger Julia Dufvenius.

Hon spelar Adela, den yngsta och vackraste av systrarna som gör uppror genom att inleda ett förhållande med Pepe Romano, storasyster Angustias fästman. Adelas närmaste anförvant är den puckelryggiga mellansystern Martirio, som i hemlighet också är kär i Pepe Romano. Melinda Kinnaman spelar Martirio, som sakta men säkert äts upp av ilska och bitterhet.

– Någon frågade mig, ”är det inte kul att spela en så elak roll?” – men det är inte alls så enkelt. Jag befinner mig ju i hela hennes sårighet och känsla av att inte bli tagen på allvar, att inte bli tagen med i beräkningen. I Martirio finns både ett kvinnoförakt, ett mansförakt och ett självförakt. Till sist får det henne att slå, att vilja döda faktiskt, säger Melinda Kinnaman.

Vi ses bland grön sammet och mörkt trä på Dramaten, mitt i den hektiska veckan innan premiär. De svalkar sig med några glas vatten, men annars syns inga tecken på att de precis har misshandlat varandra verbalt och fysiskt i en timma och 45 minuter.

För Bernardas hus är en ursinnig pjäs – full av konfrontationer och regelrätta handgemäng. Speciellt Martirio och Adela är vidriga mot varandra, när deras symbiotiska syskonkärlek förvandlas till svartsjuka och missunnsamhet. Men det hatet är inget som tär på skådespelarna.

– När Julia är så där grym mot mig, då blir ju jag alldeles glad, säger Melinda Kinnaman och skrattar till. Ju mer man vågar utsätta sig själv och varandra för, desto bättre. Så känslan från scenerna sitter inte kvar, det är snarare så att ju jävligare vi har varit mot varandra, desto mer genomblödda är vi – upphetsade liksom.

Varför är systrarna så elaka mot varandra?

– De här tjejerna får ju näring genom det, säger Julia Dufvenius. Det händer ju ingenting i det här huset. Det roligaste de har är när de trakasserar varandra, och skaffar sig något gemensamt mobbningsobjekt. De försöker hela tiden hitta ett livsuppehållande system i form av en energi som måste komma någonstans ifrån. Det är inte så att man som instängd blir jättesnäll och generös mot alla andra.

De finns inga manliga roller i Bernardas hus. Varken Pepe Romano eller någon av de andra män som systrarna hänger ut genom fönstret för att få en skymt av, syns någonsin på scenen. För Julia Dufvenius har det inneburit ett litet uppvaknande.

– Jag märkte en intressant lathet hos mig själv. När man spelar mot en man som ska vara den onde eller starke, som ska symbolisera något väldigt specifikt, så har jag haft en tendens att gömma mig bakom det – att förhålla mig till honom i stället för att vara en helt egen person alla gånger. Det finns ju inte här, eftersom vi är kvinnor allihopa.

För Melinda Kinnaman var det en ny upplevelse att spela mot en kvinna som man i vanliga fall spelar mot en man.

– Jag har faktiskt inte gjort så här häftiga scener med en tjej förut – det har mest varit med killar. Det blir en väldig närhet, och jag är lite förälskad i Julia. För man öppnar upp, man visar så mycket och får se den andra. Det blir rätt starkt. Och som Martirio tittar jag verkligen på Adela, jag kan Julias alla fjun i ansiktet, hennes prickar i nacken – allting.

I pjäsen talas det om att kvinnor utan män blir galna. Hur förhåller man sig till det som modern kvinna?

– Hushållerskan Poncia säger ”de är kvinnor utan män”, men framförallt är de kvinnor som inte har någon frihet, som inte har samma möjligheter som vi har idag. Och kollar man på vilka äktenskap man pratar om i pjäsen så är det inga som är lyckliga, säger Melinda Kinnaman.

Julia Dufvenius:

– Enda sättet att komma ut ur det här huset är ju via en man – så förtryckta är de här tjejerna. Mannen är inte lösningen på allt, men de har börjat tro det – bordellen eller en man. Man längtar efter något som målas upp som fruktansvärt. Det är verkligen ingen helgonbild av mannen.

Har ni funderat på vår tids hedersproblematik när ni har arbetat med pjäsen?

– Den kopplingen tror jag att man får göra själv. Vi är i Spanien på 30-talet. Det är mycket mer spännande om var och en som ser föreställningen får dra egna paralleller – alla har ju olika referensramar.

Julia Dufvenius och Melinda Kinnaman är ungefär lika gamla, 32 och 36 år. De slog igenom i uppmärksammade ungdomsroller (Glappet respektive Mitt liv som hund) och har båda varit knutna till Dramaten sedan de var några år över 20. Men de har hamnat i lite olika fack, och Bernardas hus erbjöd dem en möjlighet att byta rolltyp med varandra.

– Jag vill verkligen göra Martirio, säger Melinda Kinnaman. Jag har gjort rätt många roller som den unga kvinnan som blir kär i fel man och gör uppror mot sina föräldrar, jag har gjort fem eller sex sådana. Jag kände att det vore spännande att prova en annan sorts karaktär, och Martirio är lite klurigare. Hon lever genom Adela.

– För mig är det precis tvärtom, jag får ofta göra kvinnor som är lite utanför, jag har inte gjort ungflicksroller riktigt. Jag var väldigt sugen på att pröva att göra en passionerad ung tjej, säger Julia Dufvenius.

Att de kommer från samma generation och arbetar på samma teater innebär också att de konkurrerar om roller. I ett så utsatt jobb, där det dessutom finns flest roller för män, är det lätt att unga skådespelerskor börjar se varandra som fiender – precis som systrarna i Bernardas hus blir fiender i kampen om en man.

– Vi har ett väldigt utsatt jobb, det är helt naturligt att man ibland jämför sig, känner sig vald eller bortvald. Det får man acceptera och titta på, inför sig själv. Försöker man förneka det tror jag att det kan få kraft över en, säger Melinda Kinnaman.

– Jag tror att vi är en grupp som är extremt medvetna om just den frågeställningen, säger Julia Dufvenius. Alla mina kompisar och vänner jobbar aktivt med det här. När någon får en roll som man själv vill ha får man säga ”fan, vad jag är avundsjuk – och gud vad roligt”.