Fyra kvinnor är säkrade invid en klättervägg. Eller? Nej, men det handlar om säkerhet, om säkerhetsföreskrifter som fjättrar fångar i svenska fängelser och skapar osäkerhet i deras tillvaro.
I själva verket är kvinnorna fästa med linor vid en stapel av lådor, byråkrati i dess mest konkreta form. Där regerar Figge Norlings Vakten, en byråkratins hantlangare, men även han dess fånge.
Bergsprängardöttrar är en frukt av Lo Kauppis turné med den självbiografiska monologen Bergsprängardottern som exploderade. Inspirerad av berättelser från Ystad och Hinseberg har hon nu skrivit om kvinnors liv i fängelse.
Ingen har rymt från Hinsan sedan 1992; i ljuset av detta faktum förefaller de begränsningar som omger dramats kvinnor absurt snäva och knappast i linje med begreppet kriminalvård.
Här tillämpas regler och förordningar på ett sätt som för tankarna till USA:s system med dödsstraff och hämnd som rättsliga medel och mål.
Vi får möta Anette Bjärlestams intelligenta Mia, som gärna vill behandlas för adhd men istället får drösvis med anmärkningar och avslag på avslag. Hon får inte träffa sin bror, och Sara Turpins gränslösa Angelika får inte träffa sin dotter och dotterdotter. Argument saknas eller är absurda, som om hela systemet drabbats av byråkratisk extas för att tala med Dostojevskij.
Det är lätt att känna sympati för dessa kvinnor. De förnekar inte sina brott, men ger oss vinkar om vad de själva utsatts för utan att någon ingripit. Nu försöker de, i ransonerade och högst tre minuter långa telefonsamtal, reda upp det liv som blev kvar utanför, med övergivna och fosterhemsplacerade barn.
Pamela Cortés Brunas rollfigur har det extra svårt, eftersom hon inte talar svenska och måste ringa ända till Chile för att ordna det för sonen Gabriel. Miina Turunens Helena talar svenska med kraftig finsk brytning, men med sin exman vill hon inte prata. Hon berättar om svåra händelser med introt: Vill ni skratta?
Ja, vi vill skratta, åt kvinnornas jävlar anamma, åt absurda paragrafer och deras ryttare. Men mest av allt vill vi gråta, till exempel åt en eländigt smal halsduk som skulle ha blivit en tröja, men som aldrig nådde sin adressat.
De är alla så bra, kvinnorna med sina distinkta karaktärer och Norlings Vakt som gör tafatta försök att kringgå systemet. Bergsprängardöttrar är teater som går rakt in, i mage och hjärta och hela samhällskroppen.
Manus, regi, scenografi: Lo Kauppi. Ljusdesign: Charlotta Halleröd. Kostym: Maria Skeppström. Kompositör: Stefan Johansson. Medv: Anette Bjärlestam, Pamela Cortés Bruna, Figge Norling, Sara Turpin, Miina Turunen.
