Giubilare kallas den nionde spaghettioperan i det lilla opera­mathuset på Drottninggatan. Man får anta att det är för att fira att man nu har hållit pastagrytan kokande i 10 år. På Regina varvar man vanliga operaföreställningar med kavalkader av kända operaarior och -ensembler. Det är de som går under namnet spaghetti­opera.

Goda melodier och goda maträtter tröttnar man aldrig på. I den senaste spaghettiupplagan är det barytonerna Dag Schantz och Bo Rosenkull och tenoren Henrik Holmberg samt mezzon Eva Marklund som bildar en uttrycksfull sångarkvartett och serverar bäggedera.

Den enkla scenbilden förflyttar oss till någon mondän badort på 1920-talet. Teaterdirektören presenterar grundtemat, som går ut på att man vid den här tiden gärna lekte med könsroller. För mezzosopraner ingår ju byxroller i standardrepertoaren, och här får herrarna lägga kjolroller till sin. Tre grovlemmade divor viftar argt med solfjädrarna och slåss om uppmärksamheten som Carmen, Marguerite och Tosca.

I rasande fart förs vi från den ena operan till den andra. Mefisto­feles skrattande går över i Pajazzos­, och diamanten som strålar så klart hos Offenbach blir en diskokula. Det är oftast roligt, men det skulle bli mer givande både för den vana operapubliken och den helt nya om fler av texterna var på svenska. Många av vitsigheterna kräver ändå att man förstår vad sångarna sjunger om.

Majsan Dahling styr säkert det musikaliska från olika sorters klaviatur, ibland syntetiska stråkar med lätt doft av Ålandsbåt, ibland flygel, vilket trots allt låter fest­ligare och bättre.

Det könsöverskridande temat är skojigt men leder inte särskilt långt. Lite mer omväxling skulle det också finnas plats för. Återkommande gäster lär känna igen idén att låta en baryton sjunga Toscas bön och en tenor juvel­arian ur Faust. Nästa gång vore det kanske läge att pröva några nya grepp – publiken på Drottning­gatan är säkert med både på noter­na och recepten.