Fru Stålberg upplever sitt livs svåraste ögonblick när sonen Helge berättar om sin nya fästmö. Det sker i Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan från 1883, en pjäs som nu får en ny vår på Stockholms stadsteater.

Annars är det vinter på scenen; snöflingorna dalar utanför hemmet i naturträ och familjen Stålberg förbereder sig för julfirandet. Elisabet Carlssons Elin, Helges syster, är galen av åtrå inför sin fästmans ankomst, något som förstärks av romanläsning, men det döljer hon sedan extremt väl. Den förträngda sexualiteten genomsyrar Sara Gieses uppsättning, där Helges fästmö, Maria Sundboms Ester Larsson, skapar en sensuell revolution i det borgerliga familjeskötet. Alla tycks drabbas av förälskelse inför hennes Madonnalika uppenbarelse – och då talar jag inte om jungfru Maria.

Brukspatronen (Ralph Carlsson) myser, Lindy Larssons Sven (som aldrig får smaka på Elins åtrå) lyser och Jonas Hellman-Driessens Helge är nära att explodera. Lotta Östlin Stenshäll som lilla Agda är förtjust på alla plan och så himla rolig att se. Till och med Ann Petréns snörpmynta fru Stålberg blir en smula betagen.

Alla är klädda i storrutiga kläder av 1800-talssnitt och tenderar att uttrycka sig i talkörer. Skildringen av borgerlighetens enhetssträvanden är förankrade i Lefflers samtid men blandas med nutida markörer som tepåsar och Aladdin. Lars Bringås och Carl Johan Karlsson som gossarna Ivar och Seth slåss om Esters gunst, och Seth ändrar successivt sin klädstil via ett större inslag av rosa. Det sker helt okommenterat, i bakgrunden, som i vissa typer av tecknade serier.

Ester Larsson som katalysator för borgerliga hämningar och fördomar står i fokus och ger upphov till stor komik. Men hennes konflikt mellan makens och äktenskapets krav och egen längtan till konstnärligt uttryck kommer något i skymundan. Över huvud taget blir scenerna mellan Sundbom och Hellman-Driessen litet tama jämfört med de kollektiva uppträdena.

Ändå finns här ett motiv som låg Leffler själv nära: tvånget för den gifta kvinnan att leva helt på mannens villkor och ge upp tidigare intressen. Här är kravet på Ester att avsluta sin skådespelarkarriär underförstått och är orsak till att det bräckliga förhållandet mellan familjen och Helges fästmö går i kras.

Regissören Sara Giese har tidigare satt upp Maria Svelands Bitterfittan, som visar hur de mest jämställda intentioner kan duka under för ingrodda traditioner. Här intresserar hon sig inte så mycket för parrelationerna, och det är möjligt att det i texten inte finns lika mycket att hämta där som i kritiken av borgerligheten som sådan. Märkligt nog känns gestaltningen av den förträngda och frampysande sexualiteten mest modern, trots vår tids sexualiserade offentlighet. Moderna känns också Sundboms glimtar av ”realistiskt” skådespeleri hos Ester, som försvinner helt när män är närvarande. Kraven på att ständigt säga och uttrycka något annat än det man anser och känner lever och frodas.

Men begäret finner sin väg, som då Elisabet Carlsson i ensamhet hånglar med väggar och dörrposter, då Lotta Östlin-Stenshäll försöker hitta en bekväm pall och ställning åt lilla Agda och då Ann Petrén förmedlar oceaner av känslor i sina lätt framvästa repliker.