Klas Abrahamsson säger i programhäftet att han med pjäscollaget Here comes the sun velat skildra döden i konkreta och omystiska former. Under ett år har han intervjuat begravningsentreprenörer, sjuksköterskor, obducenter, präster med flera, för att ta reda på saker om döden.
Tilltalet i Here comes the sun är sålunda osentimentalt och jordnära, typ ”låt oss sitta ner och snacka lite om döden”. I långa monologer vända mot publiken redovisar skådespelarna fakta och funderingar om död, döende och de levandes känslor inför det hela. Ibland spelar de sketcher, till exempel där familjemedlemmar ängsligt samlas kring Marianne Mörck som föreställer en person i koma. I andra stunder möts döden med dans eller sång. Allt i en lagom ofarlig feelgood-anda.
Ronny Danielsson har iscensatt texterna i samspel med koreografen Roger Lybeck. Karin Ragnarssons scenrum består av ett par kolumbarieinspirerade sättstycken och färgglada kistor på hjul. Det dansas in och ut i kistorna. Förebild för denna uppsättning var det lyckade samarbetet kring homosexualitet, All we need is love, som samma konstnärliga team gjorde för Intiman 2010 (även visad i SVT).
Men där homosexcollaget rymde dramatiska porträtt och gestaltningar fastnar Here comes the sun i ganska banala utsagor om död. Vi får höra om olika yrkesgruppers och individers möten med åldrande, sjukdom, olyckor, självmord och förluster. Det låter måhända stort, men reflektionerna når aldrig bortom den föralldel trevliga fikapausnivå som uttrycks av Cecilia Lindqvist och Marianne Mörck i dialoger från sjukvården.
Det påpekas mycket riktigt att döden är så mycket större än ordet död. Därför har ju människan sedan urminnes tider skapat poesi, bildkonst, teater och musik för att söka gestalta olika föreställningar om död och utforska passagerna mellan liv och det vi kallar icke-liv.
Från Euripides via Shakespeare, till Beckett och Jon Fosse dryper världsdramatiken av sammansatta tankar, konkreta separationer och svindlande perspektiv på döden. Mot den bakgrunden är det överraskande att de rutinerade teatermännen bakom Here comes the sun skapar en så oengagerad uppsättning om ett existentiellt ämne som är så djupt sammanlänkat med teaterns egen historia.
