Trots vissa invändningar kan recensenten ändå njuta av ett visuellt och musikaliskt varierat stilfyrverkeri och en rad fiffiga lösningar i nykomponerad baletten Pippi Långstrump på Kungliga Operan.
Hon gör förstås entré i salongen, snor dirigentpinnen från Anders Eljas och får orkestern att spela ”Här kommer Pippi Långstrump”. Anna Valev i brokig klädsel och grova kängor är en älskansvärd, uttrycksfull unge. Men streetdansare? Nja, snarare en som får synkoperna och de vildaste snurrorna på sin lott. Låt vara med inslag av moonwalk och rullande skurborstar.
Pippi, 60, är en rebell som blivit lukrativt nationalmonument och lämnat bokpärmarna för film, musikal och teater. Nu har hon även blivit balett på Kungliga Operan, som har satt flätorna som röda känselspröt på taket. Kaxigt eller privatteaterfasoner – hur som helst välkomnas nya unga besökare redan i trapphallen där stans flottast inramade rutschbana finns.
Det är mycket som står på spel när en känd figur ska gestaltas i ny form. Balansen mellan igenkänning och nytänkande har nog lagt viss hämsko på projektet. Barnen kommer absolut att känna igen sig; många avsnitt i böckerna får sin tablå. På gott och ont. Ibland blir det väl mycket avbockande av det förväntade på bekostnad av mer utvecklade scener och roller. Klantiga Kling och Klang, Brendan Collins och Göran Svalberg, får jaga runt en liten stund. Hans Nilssons käckt välhoppande matros dyker upp som ur någon gammal musikal.
Det 1940-tal som tillät Astrid Lindgren att dikta vissa könsstereotyper och inte minst kurredutt-exotism med ”negrer” är ju rätt passé idag. Ensemblen verkar också litet klädsamt tafatt i ”indisk”, ”orientalisk” och showig ”hulahula”-dans. Paradisfåglarna Nicole Rhodes och Jan-Erik Wikström ser ut att vara på rymmen från After Dark.
Men när detta är sagt kan man barnsligt njuta av ett visuellt och musikaliskt varierat stilfyrverkeri och en rad fiffiga lösningar på fantasierna. Det låter mycket medryckande från Hovkapellet när varje karaktär får sitt känslouttryck och olika geografiska klangfärger blandas med kända melodier.
Bo-Ruben Hedwalls sceniska bilderbok, animerad av Ann-Mari Anttilas kostymer och Torkel Blomkvists ljus, är ett färgkonstverk i sig. Småstaden, där pimpinetta borgarfruar och portföljbärande män uppför sig, har fransk touche. Villa Villekulla är utvikbar och andra aktens Gauguin-varma Söderhavsresa inleds med en svävande undervattensbalett av krabbor och maneter som borde göra både Fernand Léger och Disney avundsjuka.
Pippi är ju främst en fräck ordvrängare, men även en ung dam med spring i benen. Hon klättrar, skurar, kastar pannkakor – passande att omvandla till dans. Koreografin med antydda streetinfluenser och jazzigare stuk i den klassiska vokabulären är dock knappast nyskapande.
Men det fungerar med kontrasten mellan Anna Valevs råskolade uppenbarelse och den disciplinerade balett som inte bara Alexander Nikolaev (Tommy) och Nathalie Nordquist (Annika) behärskar utan hela det konformistiska samhället. Skolklassens alfabetsövningar under Judith Simons ledning är en utarbetad idé. Stumfilmssketchen med Hugo Therkelson och Johannes Öhman som tjuvar är småkul. Pascal Janssons och Joakim Stephensons bölande sjömän och Olof Westrings pilande brevbärare överraskar.
Pippi själv är inte bara en som kastar sig över tårta och taklampor, kafferepsfin i tyll och balettskor. Hon är också ett ensamt barn. Eva Nissens änglamamma är en ljuv sylfid i drömmen, medan Andrey Leonovitchs ungdomlige Kapten Efraim Långstrump får göra ett riktigt känslosamt och elegant luftburet pas de deux med dottern när han väl har klarat av krigsdansen.
Pippi lyfter slutligen sin häst. Om hon lyfter Operan återstår att se. Tråkigt har man inte, men en väl snäll saga blir det.
